Debatten kring FRA-lagen tangerar motsättningen mellan säkerhetspolitikens överhöghet och en alltmer spridd uppfattning om en demilitariserad framtid med en civilt präglad hotbild.

Motståndare till lagen ser underättelsevärlden som notoriskt integritetskränkande, överdrivet övervakande och därmed ett hot mot det öppna samhället.

I brytningen mellan kalla krigets cynism och samhället utan externa hot blir debatten om försvarsunderrättelsetjänstens förutsättningar hopplös, eftersom bara den ena sidan anser att samhällsfunktionen faktiskt behövs.

FRA hade länge en särställning bland svenska säkerhetspolitiska instrument. När många andra aktörer på grund av neutralitetspolitiken endast kunde agera nationellt, var FRA en oproportionerligt stor aktör på den internationella (västliga) underrättelsemarknaden.

Man exploaterade den geografiska fördel som närheten till Sovjetunionens/Rysslands västgräns innebar genom att utarbeta en stor och nischad kompetens inom signalspaning, signalskydd och underrättelseanalys.

Avkastningen bestod i omfattande tillgång till Natoländernas underrättelsestruktur med fördelar för svensk försvars­planering, försvarsindustri och utrikespolitik.

Nackdelarna innefattade ökad spänning i relationen till Sovjetunionen/Ryssland och en specialisering av försvarsunderrättelsetjänsten, som skapade ett beroendeförhållande till det västliga underrättelsesamarbetet. Därför är det nu svårt att ge FRA medel för att försvara denna position och samtidigt driva en ”modern” säkerhetspolitisk linje.

Utifrån detta perspektiv har tillskyndarna av FRA-lagen tveklöst rätt när de hävdar att organisationen för att kunna fortsätta lösa sitt uppdrag behöver de nya instrument som lagen tillhandahåller. Samtidigt anser denna grupp att de utbyggda möjligheterna för demokratisk kontroll över verksamheten är en rimlig kompromiss som borde ha tillförsäkrat lagen en trivsam resa genom lagstiftningsprocessen.

Vad politiker och debattörer inte tycks ha räknat med är den Pandoras ask som öppnats i och med erkännandet av integritetsfrågornas relevans i sammanhanget och exponeringen av de traditionellt extremt slutna underrättelse­frågorna för offentlig insyn och parlamentarisk debatt.

Tidigare beslut som rört själva förutsättningarna för underrättelsetjänsterna har behandlats bland partiernas betrodda försvarsexperter och sedan snabbt förpassats genom riksdagens utskott och omröstningar som centrala för landets säkerhet. Debatten om FRA-lagen tycks nu en gång för alla normaliserat underrättelseväsendet som politisk fråga.

I ett internationellt perspektiv blir därför Sveriges utveckling problematisk. När de främsta samarbetsorganisationerna ser sina mandat vidgas, huvudsakligen som en del i det vagt definierade ”kriget mot terrorismen”, så snävas de svenska organisationernas mandat in av en samhällsutveckling som påverkas av gamla politiska försyndelser.

Det kalla krigets neutralitetspolitik närde en självbedräglig uppfattning av det egna landet som altruistiskt ”neutralt” mellan öst- och västblocket, samtidigt som realpolitiken styrdes av planeringen för ett anfall österifrån med möjlighet till hjälp västerifrån.

Kluvenheten i denna politik skördas alltjämt av dagens politiska eliter som i regeringsställning måste ta ansvar för säkerhetspolitikens förmodade realiteter och i opposition attraheras av de lättköpta poänger som motsatsen erbjuder.

När nu flera av regeringspartierna själva skakas av interna motsättningar i en säkerhetspolitisk fråga, och partirevolt hotar i åtminstone folkpartiet kan man fråga sig om situationen längre är hållbar.

De säkerhetspolitiska grundförutsättningarna måste debatteras öppet om de inte skall ge upphov till ständigt återkommande eruptioner av missnöje och påpekanden om motsättningar mellan auktori­serade säkerhetspolitiska medel och deklarerade politiska mål.

Om Sverige på sikt står inför rimligt sannolika externa hot mot samhället måste landets politiska ledare erkänna och beskriva detta faktum samt acceptera de inrikespolitiska konsekvenserna, till ­exempel behovet av en modern underrättelsetjänst.

Försvarsminister Sten Tolgfors, vars ­departement ansvarar för FRA, och tunga säkerhetspolitiska företrädare måste tala ur skägget om den politiska utvecklingen i Ryssland och de underrättelsebehov som uppstår av säkerhetspolitiska samarbeten inom EU och Partnerskap för fred.

Annars bör de utan vidare ceremonier gå FRA-lagens motståndare tillmötes och ompröva hela försvarsunderrättelsetjänstens vara eller icke vara.

Tid för ledarskap, således.

FREDRIK BYNANDER, säkerhetspolitisk forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet