I en artikel på Brännpunkt (23 juni 2008), ”Politiker och tjänstemän ska inte byta sina roller”, efterlyser Andrea Swensson och Per Åhlström exempel på opinionsbildnings-övertramp från statens sida.

De hävdar att undertecknad, som varit engagerad i frågan om statlig opinionsbildning de senaste åren, inte presenterat några sådana.

Jag vet inte vilka av mina artiklar eller rapporter som Swensson och Åhlström läst, men nog finns där konkreta exempel.

• Systembolagets upprepade kampanjer för alkoholmonopolet är ett tydligt sådant. Vd Anitra Steen har varit så kreativ att hon till och med annonserade i Financial Times, med adress till EU-kom­missionens ord­förande, för att skydda ”sitt” bolags ställning.

• Sidas reklam­kampanjer riktade mot svenska medborgare i syfte att vinna stöd för rådande biståndspolitik och dess prioriteringar, ett annat.

• Skatteverkets reklamfilm för några år sedan, där tittaren fick intrycket av att det inte skulle gå att bada eller spela fotboll om inte det rådande skattesystemet upprätthölls, ett tredje.

Vad diskussionen handlar om är det principiellt orimliga i att politiker allt oftare ger myndigheter opinions­bildande uppdrag och därmed indirekt abdikerar från sitt eget.

Offentligt finansierad opinionsbildning som bedrivs av myndigheter eller statliga bolag medför en risk för skattefinansierad partipropaganda. Bara för att det råder konsensus om en fråga i Sveriges riksdag, och att riksdagen beslutar att ge någon del av staten i uppdrag att bilda opinion, behöver inte det betyda att frågan är okontrover­siell eller opolitisk.

Draget till sin spets är den statliga opinionsbildningen ett hot mot yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen.

MARIA RANKKA, vd Timbro