Resultaten i SCB:s stora partisympatiundersökning som nyligen publicerades låg i linje med andra väljarundersökningar som publicerats det senaste året. Oppositionen har ett stadigt försprång framför den moderat­styrda regeringen.

Bryter man ned siffrorna hittar man dock mer överraskande tendenser i denna mätning. En av dessa är att regeringen inte har stöd bland landets studenter. Endast en fjärdedel av studenterna säger sig stödja något borgerligt parti, jämfört med nästan tre fjärdedelar för något av oppositionspartierna.

•I majmätningen framgår att studenternas stöd för socialdemokraterna ligger på 45,2 procent. Miljöpartiet är lika stort som moderaterna på 15,8 procent och vänsterpartiet är med sina 8,7 procent större än de tre övriga borgerliga partierna.

•Både folkpartiet och centern ligger strax över riksdagsspärren med 5,5 procent respektive 4,2 procent av väljarsympatierna. Kristdemokraterna ligger på försumbara 1,3 procent.

•Tillsammans har de röd-gröna partierna 70 procent av väljarsympatierna, mot borgerlig­hetens 26 procent. Mätningen speglar en massiv majoritet vänsterväljare bland landets studenter.

Studenternas ökade stöd kommer inte som någon direkt överraskning för oss som är student­aktiva; vi har delvis känt av dessa vindar i de senaste årens kårval vid högskolorna och universiteten där vänstern har gått framåt på många håll.

Men styrkan i rörelsen förvånar också oss. 40 år efter 1968 känns parallellen till 68-rörelsens radikala studenter och väns­tervindar på universiteten kanske sliten, men faktum är att studenternas stöd för vänsterblocket förmodligen inte har varit så starkt som det är idag någon gång sedan dess, och definitivt inte under de senaste 25 åren.

Oavsett om siffrorna visar på en strukturell, eller kortvarig, trend så är de intressanta av många skäl.

Studentgruppen består fortfarande, trots många års arbete med att öppna upp högskolan, till allra största delen av barn till högutbildade föräldrar. Denna grupp har traditionellt stött borgerligheten.

Att studenterna nu vänder ryggen åt den moderatstyrda rege­ringens politik, är därför något nytt. Vilken politisk tolkning som ska göras av detta är inte helt lätt att reda ut, men vi vill ändå peka på några möjliga slutsatser som kan förklara studenternas missnöje med regeringens politik och stöd för oppositionen.

Det första som är viktigt att konstatera är att den befolkningsgrupp som ofta utmålas som privilegierad och en del av samhällets elit, inte alls visar stöd för en politik som ökar ojämlikheten mellan människor.

Studenterna har idag många kontaktytor med övriga samhället genom praktik, sommarjobb och studieuppehåll för arbete. Studenter får barn, har gamla föräldrar, är äldre, läser på deltid eller distans och är därmed del av det samhälle som den moderatstyrda regeringen håller på att omdana i grunden.

Den politik som skapar klyftor och osäkerhet om framtiden gillas inte av dem som privatekonomiskt kan räkna med en relativt hög livsinkomst. Även dessa vill se en regering som värnar det sammanhållna samhället och inser att vi alla någon gång kan befinna oss i situationer där vi behöver stöd från det gemensamma.

För det andra, även om studenterna enbart skulle se till sina egna intressen har man i dags­läget inte mycket att glädjas åt. Inför valet 2006 lovade regeringen att ”satsa på utbildningen”, men av detta blev det inte mycket.

Stoppade initiativ för en breddad rekrytering till högskolan, en minskning av antalet komvuxplatser, uteblivna satsningar på kvalitetspengar, hårdare antagningsregler, borttaget studerandevillkor i a-kassan, borttagen räntesubvention för byggande av studentbostäder och icke uppfyllda vallöften om höjda studiemedel – allt detta är frågor som knappast stärker regeringen i studenternas ögon.

Borgerlighetens misslyckanden med att infria löften om att satsa på den högre utbildningen är troligtvis en viktig anledning till det låga stödet i studentgruppen .

För oppositionen är siffrorna också intressanta. Inför valet 2010 letar våra moderpartier – socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet – en politik som både kan attrahera storstadens välutbildade medelklass, och få stöd på glesbygden och i mer traditionella arbetarmiljöer.

För oss studenter i opposition, som tror på en modern och offensiv jämlikhetspolitik, är siffrorna därför välkomna. De skjuter hål på påståenden om att de röd-­gröna måste efterapa de blå för att vinna väljare, eller att den moderna människan väljer bort ambitionerna om jämlikhet och solidaritet.

Sanningen är i stället att studentgruppen, som i stor utsträckning är framtidens tongivande debattörer och en stor del av väljarkåren 2010, håller på att radikaliseras. Med sin ojämlikhetspolitik smider borgarna således själva det vapen som så småningom ska bli deras fall – den moderna studenten.

Det borde oroa strategerna i Rosenbad, och glädja dem av oss som tror på att en modern jämlikhetspolitik har framtiden för sig.

KAJSA BORGNÄS

ordförande S-studenter

JON LARSSON

språkrör Gröna studenter

CAROLINA LINDKVIST

ordförande Vänsterns studentförbund