Den senaste tidens uttalanden från bland andra försvarsminister Sten Tolgfors (SvD 5/7) och statsminister Fredrik Reinfeldt (DN 2/7), liksom debattinläggen från FRA:s förre överdirektör Anders Wik (DN 28/6) och hans efterträdare Ingvar Åkesson (SvD 29/6), är välkomna försök att i sak bemöta kritiken mot den så kallade FRA-lagen.

De argument som framförs utgör dock en skönmålning av verkligheten som inte håller för närmare granskning. Åkesson gläder sig åt att det nu blir möjligt för FRA att spana inte bara i etern (radiotrafik) utan även i kabel (internet- och teletrafik); lagen blir därigenom "teknikneutral". Problemet är att detta i sig utgör ett paradigmskifte.

Det är en sak att sätta upp en antenn och lyssna på radiotrafik, något vem som helst kan göra. Det är något helt annat att ålägga alla nätoperatörer att "till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns" (propositionens text); en samverkanspunkt är "den plats där trafiken överlämnas från den trådägande operatören till myndigheten".

Lägg till detta att många vanliga webbtjänster ligger på utländska servrar, och att även inrikes trafik ofta tar vägen över utlandet. Innebörden blir då att en stor del av all svensk data- och teletrafik enligt lag måste skickas till FRA för bearbetning.

Det är viktigt att förstå den avgörande skillnaden mellan detta och FRA:s nuvarande verksamhet. Radiotrafik är till sin natur inte privat utan kan tas emot av vem som vill. En adekvat jämförelse för "överlämning av trafik" är däremot att postoperatörer skulle åläggas att skicka alla brev via en statlig myndighet för granskning.

Betänk detta, och vidden av det planerade intrånget blir uppenbar. Det är alltså inte bara fråga om att FRA ska kunna fortsätta sin verksamhet som tidigare, med smärre anpassningar till den tekniska utvecklingen, som Wik och Åkesson försöker få det till, liksom även Jan Björklund (SvD 3/7). I stället rör det sig om en massiv utvidgning av FRA:s mandat.

Vad lagens anhängare inte tycks inse är att denna grundläggande integritetskränkning inte kan uppvägas, än mindre upphävas, med aldrig så många automatiska filter och kontrollinstanser. Just dessa punkter är ju annars något som förespråkarna gärna gömmer sig bakom. Tack vare automatiska filter kommer endast en bråkdel av den trafik som FRA får ögonen på att utsättas för manuell granskning, säger man.

FRA har inte kapacitet att "lyssna på och läsa allt". Detta är givetvis sant, men också helt irrelevant. De automatiska filtren är ju också en del av FRA:s verksamhet; de skapas och underhålls av FRA:s personal. De utgör därmed inte något hinder för FRA att, avsiktligt eller av misstag, missbruka den väldiga mängd information som kommer att passera myndigheten. (Åkessons påstående att FRA inte ens kan spana på inhemska företeelser framstår i ljuset av detta som kvalificerat nonsens.)

Nå, men kontrollerna då? En rad kontrollinstanser ska säkerställa att FRA följer lagens intentioner. Problemet består dock: kommunikationshemligheten är redan bruten i och med att FRA får tillgång till all denna trafik. Detta kan inte göras ogjort igen, oavsett hur många särskilda nämnder som följer FRA:s verksamhet. Därmed blir det också närmast en bisak att det i praktiken är omöjligt att kontrollera FRA:s sofistikerade system utan att vara helt utlämnad till myndighetens egna tekniska experter.

Här någonstans börjar förespråkarna vädja till medborgarnas tilltro till staten och dess organ. Vi måste kunna lita på att en statlig myndighet följer lagen, skriver Wik, och framhåller att FRA:s personal har "god moral och yrkesetik". Javisst, förhoppningsvis är det så – åtminstone i dag. Men lagar måste skrivas med ett långsiktigt perspektiv, och skyddet för grundläggande fri- och rättigheter måste fungera även den dag som politiker och myndighetspersoner går mindre att lita på.

Avgörande för detta är att inte låta staten skaffa sig godtyckligt kraftfulla verktyg för övervakning och kontroll av medborgarna. Den nyss klubbade lagen skapar precis ett sådant mycket kraftfullt verktyg, i och med att den ålägger nätoperatörer att skicka enorma datamängder, varav en betydande del privat kommunikation, direkt till en statlig myndighet.

Slutligen hävdas att spaningen kommer att rikta sig ”inte mot enskilda individer, utan mot utrikes företeelser av mer diffus art” (Reinfeldt i DN 2/7). Ja, detta är säkert syftet med lagen. Men det medel som tillgrips för att uppnå detta syfte innebär som visats ovan att stora mängder privat, inhemsk trafik kommer FRA till del, och det är det som är problemet. Termen ”massavlyssning” är tyvärr varken obefogad eller överdriven i sammanhanget.

Låt oss till sist kortfattat behandla även ett par andra argument som hörs i debatten:

• "Sveriges säkerhet kräver utbyggd signalspaning." Vi väntar fortfarande på en trovärdig förklaring av vilka exceptionella hot mot rikets säkerhet som skulle kunna motivera en kraftig utvidgning av FRA:s mandat, och noterar att en rad säkerhetspolitiska experter förnekar att en sådan hotbild skulle föreligga.

• "Motståndarna vill inte ha signalspaning över huvud taget." Undertecknade förstår mycket väl värdet av underrättelsetjänst i allmänhet, och signalspaning i synnerhet. I en demokrati måste dock ingrepp i den personliga integriteten stå i rimlig proportion till den förväntade nyttan (i det här fallet ökad säkerhet). FRA-lagen är i detta avseende inte ens i närheten av att vara godtagbar.

• "FRA:s verksamhet måste regleras i lag." Ja, absolut. Men hur skulle det vara med en lag som inte åsidosätter grundläggande rättsprinciper?

• "Det här görs redan i en del andra länder." Kanske det. Det finns också länder som försöker skydda sina medborgare mot avlyssning, exempelvis våra nordiska grannländer.

• "Den tilläggsproposition som kommer i höst löser problemet." Tvärtom gör de föreslagna förbättringarna varken till eller från för att lösa själva grundproblemet: att FRA får tillgång till en stor del av all svensk data- och teletrafik. Den enda möjliga förbättringen är att riva upp lagen och börja om från början, med rimligare utgångspunkter. Detta är det sura äpple som riksdag och regering har att bita i – genom egen förvållan.

Vi håller med Åkesson om att hot och trakasserier inte hör hemma i en debatt om demokrati och integritet, även om vi inte uppskattar hans försök att insinuera att detta är vad lagens motståndare överlag ägnar sig åt. Bortsett från rena övertramp är dock den kritik som riktats mot riksdag och regering i hög grad befogad.

Riksdagens liberaler har lagt sina principer åt sidan och fallit till föga för vagt tal om "teknikutveckling" och "yttre hot". Regeringen har genom sitt agerande väckt bestörtning och avsmak hos inte minst sina egna väljare. Även presskåren förtjänar kritik för att man alltför länge tigit i en så viktig fråga.

Vi hyser tyvärr ingen större förhoppning om att regeringen ska ha mod att på egen hand backa ur det hörn man målat in sig i. Därför måste trycket från gräsrötter, partiorganisationer och media hållas uppe, och i höst måste riksdagens liberaler ta sitt ansvar. Riv upp FRA-lagen!



MIKAEL NILSSON,

ANNA PETERSSON

MAGNUS SANDBERG, Nätverket Stoppa FRA-lagen