Inlägget om Public services gudstjänstutbud av bland andra Christer Sturmark på Brännpunkt den 1/7 är ett exempel på det senare.

• För det första är tro och religion inga entydiga företeelser, utan mångfacetterade fenomen. Som exempel kan anföras att jag själv har mer gemensamt med en ateist än med en kristen fundamentalist.

• För det andra sänds inga livsåskådningsprogram i public service utan föregående dialog mellan beställaren (det vill säga public service) och de som ska medverka. Det ges också tydliga kriterier till de som medverkar.

• För det tredje är det väl inte orimligt att public service i sitt utbud speglar det faktum att nästan sju miljoner av landets invånare tillhör Svenska kyrkan.

• För det fjärde ges i SR och SVT utrymme för andra livsåskådningar än kristendomen.

Det finns mycket i ­religionens värld att bekymra sig över. Funda­mentalismen ökar och toleransen mot andras trosuppfattningar eller brist på trosuppfattningar minskar. Men det är knappast denna extremism som får utrymme i public service.

Snarare då den bitvis intellektuella protestantiska kristendomstolkning, som av sina kritiker kallas ljum, som utvecklats här och som befunnits passa väl ihop med demokrati. Varför silar dagens religionskritiker mygg och sväljer kameler?

Att göra troende människor till anti-intellektuella hårt missionerande stollar eller religion till något självklart anti-demokratiskt och suspekt bidrar inte till diskussionen.

ANNIKA BORG, teol dr, präst i Svenska kyrkan, medverkande i ”Tankar för dagen”.