Generaldirektören vid Försvarets radioanstalt, FRA, frågar sig i söndagens SvD hur det kunde gå så här trots flera års lagstiftningsarbete och mer än trettio förändringar i det ursprungliga förslaget från 2003.

Jag undrar detsamma. Men utifrån en annan utgångspunkt.

Ingvar Åkesson, liksom försvarsdepartementet, var aktiva förespråkare redan för det ursprung­liga förslaget, således före det att regeringen tvingats införa över trettio förändringar. Enligt FRA och Försvarsdepartementet förelåg inte några som helst problem vare sig från rättssäkerhetssynpunkt eller i integritetshänseende.

De av remissinstanserna och Justitiedepartementet identifierade bristerna visar att det är klokt att inte utan kritisk granskning förlita sig på att lagstiftningsprocessen alltid resulterar i goda och väl övervägda förslag. Detta har såväl de debattglada lekmännen som enligt myndighetschefen haft den dåliga smaken att lägga sig i debatten, liksom media och allmänhet på senare tid insett.

Trots alla försök till förbättringar, de flesta av kosmetisk karaktär, kvarstår det illa övervägda förslaget i sak. Det är därför som det kunde gå så här.

Generaldirektörens retorik är egendomlig. Han undrar hur någon kan tro att FRA:s tjänstemän kommer att ägna sig åt avlyssning av all trafik och att läsa allt. Det är det nog ingen som tror. Problemen ligger på ett annat plan.

Redan den omständigheten att de utan tillräckliga begränsningar i sökbegrepp får lyssna utgör ett intrång och en risk. Till skillnad från regeringen och FRA litar jag inte på att överheten alltid är god. Det är fundamentalt i ett rättssamhälle att även myndigheterna måste kunna kontrolleras.

Med generalsdirektörens resonemang kan vi väl avskaffa såväl åklagare som domstolar i Sverige och överlåta på polisen att ensamt ta hand om brottsbekämpning. Polisen vill ju väl. Varför ska vi då ha någon kontroll alls?

Det perfekta samhället existerar inte. Rättstaten kräver garantier mot missbruk av statens legitima maktutövning. Den kräver också skydd för de grundläggande rättigheter som yttrande- och tryckfrihet innebär. Den kräver skydd för mänskliga rättigheter. Sådant skydd har vi fått genom Europakonventionen, som är svensk lag.

Det är min och många andras övertygelse att den lag som riksdagen nu röstat igenom inte uppfyller Europakonventionens krav.

Problemet är att den nya lagstiftningen möjliggör en massiv preventiv avlyssning av enskilda svenska medborgare utan misstanke om brott och utan godtagbar kontroll. Det är konstigt att denna enkla poäng inte adresseras av ansvariga politiker.

Jag har tre förslag:

•För det första: Tillsätt en sanningskommission, i likhet med Säkerhetskommissionen, med uppdrag att granska vad FRA och FUN, Försvarets underrättelsenämnd, har ägnat sig åt. Om och hur effektiv FUN:s granskning har varit.

•För det andra: Tillsätt en parlamentarisk utredning med uppgift att lämna förslag på lagstiftning som beaktar behovet, effektiviteten och proportionaliteten. En sådan analys skulle bland annat kunna undanröja misstanken att den nya lagen utgör ett sätt att legitimera de åtgärder och den verksamhet som hitintills bedrivits utan lagstöd.

•För det tredje: Förstärk grundlagsskyddet för integriteten och inför en författningsdomstol. Ett förstärkt grundlagsskydd skulle kunna ha förhindrat den nya lagstiftningen. Den extra kontroll som ett införande av en författningsdomstol innebär skulle därtill bidra till att skapa ett effektivare skydd mot statens maktövergrepp, även när partipiskorna viner.

I Ryssland, Tyskland och USA, länder till vilka utrikesministern hänvisar, finns författningsdomstolar som ingriper när regering och riksdag överskrider sitt mandat. FRA-lagen illustrerar behovet även för svenskt vidkommande.

ANNE RAMBERG

generalsekreterare Advokatsamfundet