Den nordiska stridsgruppen är en del av EU:s stridsgruppskoncept som består av flera grupper med deltagare från EU-länder. Stridsgrupperna är en del av EU:s ambitioner att bli en militär maktfaktor som kan agera utan stöd från FN.

Sveriges åtagande i Nordic Battlegroup har varit en enorm satsning från Försvarsmaktens sida. Kostnaderna har skenat och organisationen har dammsugits på personal och materiel. Det går ut över den övriga verksamheten och utbildningen av värnpliktiga.

De ekonomiska konsekvenserna är kännbara, vilket bidar till den ekonomiska turbulens som försvarsmakten befinner sig i.

Redan hösten 2007 riktade Värnpliktsrådet och enskilda inom försvaret kritik mot Nordic Battlegroup.

Rekryteringsmaterialet var för glorifierande och riktade sig till allt för unga personer. Med mindre än en månad kvar till start fanns det stora brister i utrustning, utbildning och organisation.

Bristen på insyn och öppenhet orsakade också skarp kritik.

Sverige har byggt upp en styrka som inte kan användas. När behovet uppstod av att sända trupp till Tchad så gick det inte att nyttja en del av Nordic Battlegroup till detta.

Ingen av EU:s stridsgrupper har någonsin använts. Det beror på att det saknas en mekanism inom EU för att sända ut grupperna.

Konceptet med stridsgrupper under EU är ett uppenbart fiasko. Trots det har regeringen valt att anmäla Sverige för en ny beredskapsperiod 2011. Regeringen är alltså beredd att ösa in nya miljarder i en ny stridsgrupp, innan vi har utvärderat det nu avslutade arbetet. Det är inte seriöst.

Bokslutet för Nordic Battlegroup är inte klart, men kostnaden kan bli omkring en och en halv miljard kronor. Tyvärr har denna miljardsatsning inte inneburit ett enda myrsteg för världsfreden.

Det enda rimliga är att Sverige avbryter sitt deltagande i detta huvudlösa projekt och tar tillbaka anmälan för en stridsgrupp 2011.