Överste Hans Alm, chef för den Särskilda Skyddsgruppen, SSG, vid tidpunkten för Operation Artemis, har uttalat sig i medierna och gett sin version av händelserna i Bunia i Kongo den 13 juli 2003.

Av intervjufrågorna och efterföljande debatt att döma kvarstår uppfattningen att Hans Alms ord står mot många av varandra oberoende källor.

Så är det inte.

Vår uppfattning är att SVT:s källor utgörs av ett mycket litet antal individer. Det är personer som vill orsaka enskilda personer i Försvarsmakten och hela specialförbandssystemet skada.

Det står klart för oss att ingen av dem som tjänstgör vid specialförbanden idag och som deltog i operation Artemis, ungefär 40 personer, anser att SVT och Uppdrag granskning i inslagen den 2 och 23 april 2008 har återgett händelserna i Bunia på ett korrekt sätt.

Paradering av fången med strypsnara inne på campen, skenavrättning och dränkning med svenska soldater som passiva åskådare har enligt vår uppfattning inte förekommit.

Omhändertagandet av fången upplevdes som brutalt och förhöret av fången uppfattades ta för lång tid samt, av hörselobservationer att döma, vara för hårdhänt. Det framfördes till Hans Alm, som i sin tur gick över till den franske chefen, varefter förhöret avbröts och fången släpptes.

Inget försök till mörkläggning på platsen, som den beskrivits i medierna, har uppfattats och vid debriefing och utvärdering direkt efter insatsen i Sverige har inte detta tagits upp. Många andra svåra händelser och intryck överskuggade detta.

Varför har då just denna händelse kommit upp nu, snart fem år efteråt? Vi tror att i synnerhet en individ har känt sig förbigången, inte ansett sig ha fått tillräckligt erkännande för sina insatser och dessutom ogillat beslut om specialförbandens utveckling.

I synnerhet har beslutet att ombilda FJS, Fallskärmsjägarskolan, och upprätta SIG, Särskilda Inhämtningsgruppen, kritiserats. Situationen ställdes på sin spets när individen ifråga fick ett viktigt personalärendebeslut emot sig. Överste Hans Alm var en av dem som fattade detta beslut.

Denna individ har tillsammans med ett litet antal likasinnade i vittnens närvaro flera gånger sagt att de ska ”sänka” Hans Alm, som anses skyldig till flera oförrätter.

Flera medlemmar i SSG och SIG har också hört de här personerna säga att SSG ska dras med i fallet och att man inte är nöjd förrän man sett till att inte en enda skattekrona går till specialförbanden.

Den första hotelsen av det slaget framfördes när Alm 2005 avstyrkte personal­ärendet.

Det är denne person som 2007, efter flera uppmaningar, till slut anmälde händelsen i Bunia 2003 till Försvarsmakten.

Samma person har också krävt ett avgångsvederlag på ett stort antal årslöner av Försvarsmakten för att avsluta sin tjänstgöring i tysthet. Personens begäran beviljades naturligtvis inte av Försvarsmakten.

Sammanlagt begärdes miljontals kronor för att inte berätta den historia som nu hyllas i medierna som ett avslöjande. Han har dessutom lovat att gå till medierna med ytterligare påstådda avslöjanden om dyra övningar, misslyckade upphandlingar och brott mot Försvarsmaktens värdegrund om han inte uppnår sina syften.

I en del mediesammanhang har den här personen och hans krets jämförts med dem som avslöjade massakern i Song My och hyllats för att de med stark integritet vågat stå upp mot en osund kåranda och lojalitetstvång inom specialförbanden.

Vad som är civilkurage och integritet kan man diskutera. Men i det här fallet är det uppenbart att betydligt trivialare skäl ligger bakom Expressens och SVT:s dramatiska avslöjanden än en stark personlig moral och rättskänsla.

Mediernas längtan efter en ljusets riddarvakt som står upp mot grupptryck och för moral och mänskliga rättigheter är begriplig. Vi bär den nog alla inom oss.

Men medierna har också ansvaret att noga kontrollera lämnade uppgifter, pröva uppgiftslämnares motiv och inte låta löpsedelshunger och tvivelaktiga sensationer leda till att tittare, lyssnare och läsare vilseleds.

Den här historien borde därför inte bara väcka frågor om hur Försvarsmakten hanterar komplicerade personalärenden. Den borde också leda till ett samtal om journalistkårens källkritik.

Men det finns fler märkliga omständigheter i den här historien. Den 13 juli befann sig en annan hög svensk officer på campen i Bunia. Han hade en tjänsteställning på samma nivå som Hans Alm. Han såg inget, hörde inget, rapporterade inget och ingrep inte.

Av någon anledning vill inte SVT lasta denna person för allt det som påståtts för att visa hur klandervärt Alm och hans soldater betedde sig. Att han inte vill svara på kritiska frågor om sin egen roll den 13 juli tycks inte vara något problem för SVT.

Det borde vid det här laget vara uppenbart för de flesta att Sveriges Television av någon anledning gjort sig till part i en konflikt som handlar om något helt annat än händelsen i Bunia 2003. Varför man gjort det borde SVT förklara.

Det finns också skäl att ifrågasätta Försvarsmaktens egen utredning. Om utredarens slutsatser har samma grunder som de uppgifter som cirkulerar i medierna har också ÖB och Försvarsmaktens ledning vilseletts.

Försvarsmaktens egen utredning används nu för betydligt mer långtgående anklagelser än den ursprungligen var avsedd för och det utkrävs ansvar på rättssäkerhetsmässigt lösa grunder.

För att bringa klarhet i hur den här historien har uppstått borde Försvarsmakten offentliggöra samtliga utredningar som gjorts, inklusive den franska, och ta ställning till trovärdigheten i de olika utredningarna.

Vi kan inte i tysthet låta oss själva och vårt arbete före, under och efter Operation Artemis sammanfattas i termer av folkrättsbrott, osund kåranda och ljusskygga metoder, bara för några hämndlystna individers skull.

Avslutningsvis är det trist att behöva rota i mer än fem år gamla relationsproblem.

Vi har sedan 2003 tagit många steg framåt i utvecklingen och samarbetsklimatet mellan SSG och SIG är i dag mycket bra, vilket inte minst sammansättningen av författarna till denna artikel visar.

Nio förtroendemän för den personal som tjänstgör vid Särskilda Skyddsgruppen, SSG, och den Särskilda Inhämtningsgruppen, SIG. Fem av de nio förtroendemännen deltog i Operation Artemis 2003.

UNDERTECKNARE:

Nio förtroendemän för den personal som tjänstgör vid Särskilda Skyddsgruppen, SSG, och den Särskilda Inhämtningsgruppen, SIG. Fem av de nio förtroendemännen deltog i Operation Artemis 2003.

Fotnot: Eftersom SSG och SIG är hemliga förband och personalens identitet skyddas har SvD valt att frångå principen att inte publicera anonyma inlägg på SvD Brännpunkt.