Mordet och mordförsöket – och allt som nu uppdagas i den lilla pingstförsamlingen i Knutby – har skakat oss alla. Inte minst oss pingstvänner.
Vad är naturligare än att sörja med de drabbade?
Samtidigt ställs en rad frågor kring församlingen och dess sätt att fungera. Det är oundvikligt.
Helt oväntade var inte dessa frågor för oss, eftersom en hel del uppgifter nått oss som gjort det nödvändigt att inleda en dialog med församlingen. Ett planerat möte i början på den här veckan blev inställt på grund av den inträffade katastrofen.

Vad ligger bakom tragedin i Knutby – ”bara” svartsjuka eller en osund och auktoritär andlig överordning?

Som pastor i den största pingstförsamlingen, Filadelfia i Stockholm, har jag fått frågor också om vår egen församling och rörelsen i stort. Därför vill jag i den här artikeln peka på vissa grunddrag som kännetecknar lära och praxis i en sunt biblisk kristen församling och som vi inom vår rörelse har velat följa.
Ofta talas det om hur kyrkostrukturer, organisationsmodeller, föråldrat språk och arbetssätt hämmar kyrkolivet. Visst behöver det pågå en ständig förändring och reformation för att en kristen församling ska kunna svara mot sin tids krav. Men det måste ske i trohet mot bibliska principer om församlingslivet inte ska bli lidande.

Att det i en församling måste finnas ett ledarskap som är väl förberett och som i bön och bibelstudium söker Guds ledning för att kunna predika Guds ord, leda församlingen efter Guds vilja och utöva församlingsvård, kan vi se av Nya testamentet.

Ledare bör vara Guds språkrör och Guds redskap och är värda aktning och stöd från församlingen. Men de är underställda prövning inför bibelordet. Detta har alltid betonats inom den rörelse som pingstförsamlingarna tillsammans utgör.
En lika viktig grundbult i vår förkunnelse är att Guds Ande ges till varje enskild kristen och att den enskilde har rätt och plikt att själv läsa och uttolka Bibeln.
Denne har rätt och plikt att ställa frågor och att pröva det som pastorn förkunnar i predikstolen eller det som någon bär fram som profetiskt budskap.
”Pröva allt och behåll det goda”, är en biblisk regel som vi ständigt hänvisar till när profetior ska prövas.

Ingen i en församlings ledning, hur övertygad han eller hon än är om att vara inspirerad av Guds Ande, har rätt att hävda sin egen upphöjelse över dessa grundvärderingar.
Både Jesus och apostlarna är på denna punkt mycket tydliga. Lika viktigt som det är att vara öppen för ett äkta profetiskt tilltal, är det att kunna avvisa det som är oäkta.
I synnerhet är prövningen av personliga profetiska tilltal – till exempel om kallelse, yrkesval eller äktenskap – oerhört viktig. Sådana livsval måste bygga på en djup personlig övertygelse om vad som är Guds vilja och min egen vilja – inte på att någon annan människa i kraft av någon högre uppenbarelse dirigerar mitt liv.

Utifrån denna övertygelse om den personliga prövningsrätten har vi som svenska pingstvänner genomgående ansett att församlingsmötet, där varje medlem har en röst, är den yttersta beslutsinstansen.
Internationellt är andra modeller för församlingsorganisation ganska vanliga, både bland pingstvänner och andra frikyrkliga, och på sistone har det funnits ett intresse för sådana organisationsmodeller också i Sverige.
Man har betonat vikten av ett apostoliskt ledarskap, där all makt utgår från pastorn eller en liten styrelse och där det är pastorns vision, inte församlingens, som ska genomföras. Det är enligt min mening olyckligt.
Då kan det också ske, att en gammal församling upplevs bli ”annekterad” genom att en stor grupp människor kommer utifrån och tar makten över den. Det är så det har skett i Knutby.

Jag har personligen kontaktats av före detta medlemmar, föräldrar och andra anhöriga till medlemmar i församlingen i Knutby. De berättar om slutenhet, om föräldrar som inte kan få kontakt med sina barn och om syskon som inte får tala med sina syskon.
Medlemmar som lämnat församlingen och elever i församlingens bibelkurser säger sig ha mötts av krav på total underkastelse.
Den mystiska läran om ”Kristi brud” som en fysisk person – i stället för som i klassisk kristen teologi som en poetisk beskrivning på Guds församling som helhet – kan i ett sådant sammanhang bli ytterst farlig.
För det första är den en villolära. För det andra får naturligtvis en sådan person som beskrivs som Kristi brud en unik auktoritet. Vem vågar framföra en avvikande mening i tros- eller verksamhetsfrågor om den personen ingår i församlingsledningen?
Om Filadelfiaförsamlingen i Knutby omfattar en så avvikande lära är den inte längre en pingstförsamling mer än till namnet, inte heller i egentlig mening en kristen församling.
Nu har pingströrelsen hittills inte varit organiserad som ett samfund där en ledare, till exempel en biskop eller missionsföreståndare, kan gå in och ge bindande anvisningar i bland annat lärofrågor. Ändå har vi haft en homogen karaktär.

Samtidigt som vi har värnat om den enskilda församlingens frihet att kalla pastor, välja ledning och tolka Bibeln, har vi haft en samsyn i många frågor därför att vi har levt i en ständig dialog om hur Bibeln ska tolkas.
Pingströrelsens stora sommarkonferenser har varit fora för lärosamtal – liksom vår årligen återkommande predikantvecka. I våra tidningar har debatten varit livlig.
Vår erfarenhet är att sundhet och initiativkraft har fått näring i denna gemenskap församlingarna emellan. Självklart får en församling som väljer att isolera sig inte del av gemenskapens fördelar och korrigeringar.

Jag vill uttala min tro på en församling och en församlingsledning:
• som vågar låta församlingen vara kyrka, det vill säga en plats som får sin särart genom Guds uppenbarelse och människors möte med Gud och som gör den till något mer än en vanlig förening.
• som lever ett öppet liv, både i förhållande till sina medlemmar och mot sin omgivning och inte blir en sluten gemenskap av sektkaraktär.
• som tar avstånd från hemlighetsmakeri och dolda nätverk, så att allt det församlingen står för kan redovisas och prövas.
• som erkänner att Gud talar till de många, och inte bara till en person eller till ett kollektivt ledarskap.
• som gör Bibeln till den yttersta förebilden för sunt församlingsliv och aldrig ersätter den med av människor konstruerade modeller och koncept.
Inför överflödet av tillväxtmodeller, som i dag har blivit allt vanligare i svenskt församlingsliv, borde vi återvända till den kärva biblicism som kännetecknade såväl äldre svensk frikyrklighet som vår egen rörelse. Den är en stark motvikt mot obiblisk ledarkult.
• som inte kör över den erfarenhet som finns i den lokala församlingen och därmed blir en plattform för vissa gruppers särintressen.
• som är en gemenskap över ålders-, klass- och etniska gränser, så att den blir en förebild för det omgivande samhället i mångkulturell gemenskap.

Sten-Gunnar Hedin
pastor och föreståndare
Filadelfiakyrkan, Stockholm