Nästan alla är överens om att universiteten behöver förbättras om Sverige ska hålla ställningarna i en tid då ekonomisk, politisk och kulturell internationalisering ställer nya krav.

Vi skriver idag för att uppmärksamma att en del beslut som fattas i detta syfte istället riskerar att undergräva universiteten – och då i synnerhet de humanistiska ämnena.

Sverige deltar i det europeiska samarbete om utbildning som brukar kallas ”Bolognaprocessen”. Det syftar till rörlighet över gränser för studenter och tankar, och mot det kan man inte invända.

Ett viktigt slagord är emellertid ”anställbarhet” (eller ”anställningsbarhet”): studenter som utbildas ska lättare kunna anställas. Det är vår övertygelse att man måste klargöra vad detta innebär.

Redan idag missbrukas riktlinjen om anställbarhet så att bildning sätts på undantag som utbildningspolitiskt motiv.

Det har alltid funnits yrkes­utbildningar på universiteten. Men universitet är inga arbetsförmedlingar.

Det skulle förstås vara ett stort problem om humaniorastudenter aldrig fick anställning – men det betyder inte att det är önskvärt att universiteten ägnar sin energi åt att fundera på hur studenterna ska göras så attraktiva som möjligt för arbetsgivarna.

Studenter i humaniora och samhällsvetenskap blir i regel attraktiva genom att bli kunnigare, mer kreativa, bildade och fritänkande. Få anser numera att statsmakterna ska ”planera” arbetsmarknaden.

Anställbarhetskravet måste därför handla om att göra utbildningen så bra som möjligt, inte om att fatta pedagogiska beslut på grundval av en idé om vad framtida arbetsgivare mest kan tänkas efterfråga.

I programmet Kanon-tv på Axess tv visades emellertid senast att Lunds universitet har tagit ett stort steg i en oroande riktning. Där har man avslagit ett förslag från institutionerna för filosofi och idé- och lärdomshistoria om att upprätta ett masterprogram i modernt västerländskt tänkande.

Det motiverades med att förslaget inte hade behandlat just studenternas anställbarhet. Detta är anmärkningsvärt.

• För det första innehöll förslaget till masterprogram faktiskt ett ­utförligt avsnitt om just anställbarhet, behovet av humanister på arbetsmarknaden, möjliga yrken för studenterna och färdigheter som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden.

Om detta inte räcker för att man ens ska anse att anställbarheten har behandlats är det svårt att se hur någon enda humanistisk masterutbildning kan godkännas.

• För det andra finns det skäl att fråga vad kravet på anställbarhet alls ska betyda i fallet humaniora. Det är lätt att se vad en ”anställbar” läkare är. Men vad är en ­anställbar konstvetare, egyptolog eller ekonomhistoriker?

Ska universiteten göra sig nyttiga genom att peka ut exakt vilka yrken studenterna ska ägna sig åt – och tillgodose arbetsgivarnas tänkta framtida önskemål?

På det finns ännu inget svar: de svenska universiteten måste själva ge ett svar på vad det vaga talet om anställbarhet ska spela för roll.

Om den typ av beslut som har fattats i Lund blir gällande har Sverige tagit ett stort steg bort från den europeiska universitetsidén, där kunskapssökande, kritiskt tänkande och förmedling av kulturarvet har varit grundläggande element, och bort från den sorts universitet som hör till fria, produktiva och kreativa samhällen.

Vi bör inte låta sådana idéer om omedelbar ekonomisk nytta vara allenarådande utan betona förmåga till analys, reflexion, längre tidsperspektiv.

Humanister tolkar och värderar samtiden och historien; de formulerar problem och bidrar med nya perspektiv. Det är framför allt här humanistens nytta ligger, och den är alltså stor – arbetsmarknaden behöver inte mindre av den.

En insnävning av nyttobegreppet får inte användas för att ­undergräva universitetet. ­Bolognasamarbetet lägger vikt vid ­anställbarhet, men detta är ofta vagt formulerat och föreskriver inte att universitet ska ägna sig åt självstympning.

Det talas ofta om ”humanioras kris”. De som i Lund avslog det föreslagna masterprogrammet var inte några externa konsulter utan förståelse för humanioras värde.

Det var humanisternas egna representanter som själva visade att de inte kunde se att humaniora i form av modernt västerländskt tänkande kunde vara relevant på arbetsmarknaden. Om inte ens humanisterna tror på värdet av humaniora, vem ska då göra det?

Det vore olyckligt att låta beslut om universitetsutbildning styras av idén om vad arbetsgivarna ”behöver”.

Den sortens utveckling förenar det sämsta från vänster med det sämsta från höger: en antikverad statlig planeringsiver parad med underdånighet inför en fantombild av vad arbetsmarknaden kan tänkas vilja ha i framtiden.

Fotnot: Kanon-tv:s program ”Är universiteten arbetsförmedlingar?” kan ses på www.axess.se