Det finns några fallgropar man bör undvika i säkerhetspolitiken. Det är alltför vanligt att man blandar samman vad en nation förmår göra med vad den kanske önskar göra.

Men rågången måste hållas tydlig mellan värderingar av ett lands resurser och dess avsikter.

När vi undersöker om en stat kan påverka Sveriges säkerhet har dess förmodade avsikter, politiska eller militära, en begränsad roll för vårt ställningstagande. Det är främst dess ekonomiska och militära resurser man behöver väga in.

Endast i ett kortsiktigt perspektiv är mer eller mindre uttalade avsikter av intresse. De påverkar mest vår beredskap och inte vår långsiktiga politik.

Det finns alltså alla skäl i världen för Sverige att studera Rysslands växande resurser och fråga oss om och hur de kan påverka vårt eget försvar och vår säkerhetspolitik.

Militära och ekonomiska resurser är hårdvara, tar lång tid att bygga upp och kan nyttjas under långa perioder. Politiska avsikter däremot är snabbt föränderliga, är som moln på himlen och kan över en natt växla från tal om fredlig samvaro till hot och påtryckningar.

Att försöka värdera den ryska militära upprustningen och statsskickets utveckling är alltså en nödvändig säkerhetspolitisk åtgärd. Det innebär däremot ingen värdering av vare sig den ryska folksjälen, den ryska kulturen eller utbytet mellan EU och Ryssland.

Det leder förhoppningsvis till slutsatser om vilka Rysslands handlingsmöjligheter kan vara, men det säger ingenting om dess politiska avsikter.

Vi kan aldrig veta vilka resonemang som förs inom en rysk ­generalstab, aldrig gissa Putins egentliga avsikter idag och än mindre imorgon.

Men vi kan värdera vilka resurser som står till förfogande och vilka möjligheter dessa erbjuder, politiska som militära, samarbetsinriktade eller hotfulla.

Rätt slutsatser från vår sida och i tid vidtagna åtgärder gör det därefter möjligt att föra en dialog med Ryssland utifrån en position av relativ styrka och trygghet.

Utan en sådan bas minskar våra möjligheter att förhandla fram godtagbara kompromisser. Vi tvingas då snarare till eftergifter.

Man kan undra hur den svenska regeringen ser på möjligheterna att i dagsläget genomdriva en långtgående miljöprövning av ­oljeledningen i Östersjön.

Kommer vi att kunna hävda våra villkor gentemot starka ryska och tyska ekonomiska intressen? Är det inte så att försvarets totala utarmning redan påverkar vår förhandlingsposition?

För det är ett annat vanligt misstag i Sverige: att betrakta försvaret som en resurs vilken har ett värde först om vi råkar i krig.

Försvarsmakten underbyggde själv denna uppfattning under en rad år då krigsorganisationen prioriterades extremt hårt och den fredstida verksamhetens betydelse ständigt underskattades.

Vi har två delbeslut, inom ramen för olika försvarsbeslut, som bevisar att försvarspolitikerna inte förstår eller struntar i försvarets betydelse i fredstid.

Det första var när man lade ner den sista flygflottiljen i Mälardalen, F 16 i Uppsala. Symbolvärdet i att de som ska luftskydda huvudstaden nu är utgångsgrupperade i Lidköping och Ronneby ska inte underskattas.

Det berättar för omvärlden att våra politiker värderar arbetstillfällen långt högre än rikets säkerhet, vilket alltså inte är en innovation av de nya moderaterna.

Det andra beslutet är långt värre. Att dra bort alla militära förband från Gotland är ett otvetydigt tecken på säkerhetspolitisk enfald, eller möjligen oskuld.

Den som innehar Gotland kan med radarspaning, luftvärnsrobotar, flyg och sjömålsrobotar behärska både mellersta och södra Östersjön. Att lämna ett fredstida Gotland helt utan militära förband är något som vid ökade spänningar i Östersjöområdet kan skapa en frestelse men även en oacceptabel osäkerhet för involverade parter.

Sverige borde omgående återföra militära förband till ön och sända en mycket tydlig signal till omvärlden. Ingen av Östersjöns rand­stater, varken Nato eller Ryssland, får tveka om att Sverige kommer att försvara sitt innehav av ön.

Gotland har varit vårt, det är vårt och vi kommer att i all framtid hävda vårt innehav. Det får aldrig bli möjligt att helt sonika kliva iland på ön, förebärande sjönöd, nödvärnsrätt eller ett högst tillfälligt behov att försvara sina intressen.

Vem som än stiger iland måste tvingas att ta strid och inför världen begå en öppen fientlig handling.

Det måste helt enkelt finnas förband på ön som kan tillhandahålla den folkrättsliga snubbeltråd som tydliggör att den främmande makt som landstiger begår en aggression i FN-stadgans mening.

När det gäller Gotland faller allt fagert tal om Sveriges moderna ­insatsförband platt till marken. Våra intressen på Gotland kan bara tillgodoses av förband som redan är i verklig mening insatta, som med andra ord alltid finns på plats, som övar på ön och demonstrerar en ständig svensk närvaro.

Och det måste ske nu, i djupaste fred och alla dagar året runt. Idag, imorgon och om femtio år, alldeles oberoende av tillfälliga förändringar i det säkerhetspolitiska läget.

Att hamna i ett läge då vi skulle tvingas att agera i efterhand vore förödande, oavsett hur ­moderna och välutrustade insatsförband som då i bästa fall kan finnas att tillgå, förutsatt att de inte redan befinner sig i Afrika eller i Afghanistan.