Min utgångspunkt är att sexualbrottslagstiftningen ska skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Respekten för varje människas absoluta rätt till integritet och självbestämmande måste värnas och vara tydlig.

Sexuella övergrepp är ett stort och allvarligt problem som vi måste göra vårt yttersta för att bekämpa. Frågorna står högt på regeringens agenda.

När den nu gällande lagstiftningen infördes 2005 påtalades nödvändigheten av att fortlöpande följa utvecklingen på området och vara uppmärksam på om lagstiftningen är ändamålsenlig och tillräcklig.

Det är viktigt därför att frågorna är komplicerade och kan innebära svåra gränsdragningsproblem.

Till detta kommer att beslutet om sexualbrottslagen innebar en rad nya och viktiga förändringar, som lagstiftaren givetvis vill och måste följa upp.

För egen del drev jag då, i riks- dagen, kravet på en utvärdering av lagstiftningen efter två år. Där är vi nu.

Jag diskuterade så sent som i augusti frågor om sexualbrotts- lagstiftningen i riksdagen. Redan då uttalande jag att regeringen har för avsikt att starta en uppföljning av sexualbrottslagstiftningen under mandatperioden.

Anledningen till att regeringen ännu inte tillsatt en utredning eller motsvarande är att Högsta domstolen hittills bara avgjort en handfull mål i enlighet med den nya lagstiftningen. Det är därför svårt att bedöma den nya lagstiftningen och hur väl den fungerar.

Man kan också anta att Högsta domstolen kan komma att ge ytterligare vägledande uttalanden om tillämpningen av lagstiftningen. Domstolen har exempelvis nyligen beviljat prövningstillstånd i ett mål som rör gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt tvång.

Dessutom, Utvecklingscentrum i Göteborg har bedrivit ett omfattande uppföljningsarbete genom att gå igenom flera hundra domar på lägre instans. Den senaste rapporten kom under sommaren och i höst ska man hålla ett seminarium om resultaten. Jag menar att åklagarnas erfarenheter och utfallet är betydelsefullt och vill ha det som underlag för en kommande utvärdering.

Frågan om hjälplöst tillstånd och samtycke diskuterades mycket i riksdagen både när lagstiftningen antogs och därefter. Någon HD-prövning av detta med hjälplöst tillstånd har inte kommit till stånd sedan lagen ändrades.

Jag delar uppfattningen att begreppet som sådant måste diskuteras vidare. Däremot är det givetvis inte en politisk fråga att ifrågasätta ett domstolsbeslut i ett enskilt ärende på det sätt Thomas Bodström gör. Saken måste handla om huruvida lagstiftningen är tillräckligt tydlig om vad som avses eller inte.

Till sist, samtyckesfrågan.

För mig är det alldeles självklart att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej.

Ska man ha sex är utgångspunkten rimligen att man är överens om saken. I praktiken är det genast svårare och när det kommer till lagstiftning riktigt besvärligt.

Hur bevisar man i efterhand att båda har varit överens eller inte varit överens om att ha sex? Utan vittnen? Hur försäkrar man sig om att inte bli anklagad för våldtäkt i efterhand? Går det?

För mig är det viktigaste målet att skapa ett starkt och väl fungerande skydd mot sexuella kränkningar och övergrepp av olika slag.

Jag är inte beredd att idag ta ställning till vilken teknisk lösning som bör väljas för att nå det målet. Jag tycker att en utredning noggrant ska få analysera den frågan först. Min ambition är att ett sådant arbete ska påbörjas nästa år.