Äktenskapet är ett begrepp som staten inte äger ensam. Även religionen har del i detta begrepp. Det tycks utredaren Hans Regner ha missat i det betänkande som nu ligger på justitieministerns bord.

Grunden i Regners förslag är att slopa den nuvarande indelningen i partnerskap och äktenskap. Alla par, heterosexuella och homosexuella, ska omfattas av en och samma lag. Kyrkan behåller vigselrätten, men prästerna måste förhålla sig till ett nytt äktenskapsbegrepp.

Svenska kyrkans ledning vill att äktenskap fortsättningsvis ska kunna ingås endast mellan man och kvinna.

Regners förslag präglas av en naiv tro att kyrkan ska ändra sin lära utifrån statliga diktat. Men kyrkan kan inte vara statens knähund. En läroförändring som genomförs på det sättet drabbar främst dem som det var tänkt att hjälpa: oss homosexuella.

Sommaren 2001 lade dåvarande justitieministern Thomas Bodström fram ett bra kompromissförslag om att de trossamfund som så önskade skulle ges rätt att förrätta juridiskt giltiga partnerskap. Regner vill ta bort partnerskapsbegreppet helt och hållet.

Bodströms idé sågades av Homo­ombudsmannen Hans Ytterberg, känd för sin hårda konfrontationslinje i sexualpolitiken och sin ­aggressiva attityd mot kyrkorna.

Eftersom Ytterberg, tidigare förbundsordförande i RFSL, har en stark ställning i RFSL och dess formellt oberoende underorganisationer, fick han de viktigaste opinionsbildarna i homosamhället med sig.

Sedan har det rullat på.

Det gör inte Bodströms förslag sämre. Bodströms förslag ligger helt i linje med det förslag från Svenska kyrkans ledning som Västeråsbiskopen Claes-Bertil Ytterberg nyligen intervjuades om i SvD den 17/3.

Som jag ser det är Bodströms förslag det enda möjliga om inte kyrkan ska tvingas lämna tillbaka vigselrätten.

Om politikerna driver igenom Regners förslag finns det ingen annan utväg. Kyrkan överger vigselrätten och svenska folket förlorar möjligheten till kyrkbröllop i pingst och midsommar.

Vigselrätten förutsätter nämligen en samsyn mellan kyrka och stat om definitionen av begreppet äktenskap.

Ändrar staten äktenskapsbegreppet i könsneutral eller släktskapsneutral riktning har staten brutit förutsättningen för den nuvarande delegationen av vigselrätten.

Den teologi och lära om äktenskapet, som ger en viktig ideologisk förankring till denna grundläggande samhällsinstitution, kan inte omedelbart appliceras på samkönade parrelationer. Det skulle kräva att man klipper i ­bibeltexterna och suddar i vigselformuläret.

Men en kyrka som gör så, vad är det för kyrka?

Och vilka får i slutetskulden för en sådan klipp- och klistrateologi: vi homosexuella.

Bättre är då att utveckla partnerskapet. Det är ett nyskapat civilstånd, en homonormativ institution, som utrycks i rättsfiguren partnerskap - möjlig för kyrkan att hantera.

En partnerskapsteologi är fullt möjlig att forma utan att göra våld på kyrkans läromässiga ­integritet.

Regners idé innehåller flera rättsliga problem. Det mest uppenbara är uppdelningen i två slags äktenskap: A-äktenskap för heterosexuella par, giltigt i alla världens stater och B-äktenskap för samkönade, homosexuella par, giltigt i några få liberala stater.

Han har också missat att som nyskapat civilstånd och nyskapad rättsfigur har partnerskapet större förutsättningar att vinna erkännande i andra länder.

Den internationella utvecklingen visar att partnerskapslagstiftning är den framgångsrika vägen. Homosexuella undviker onödiga, ideologiska bråk och uppnår grundläggande rättstrygghet. Senast i vintras antog den amerikanska delstaten New Jersey en partnerskapslag.

Regner tycks inte heller känna till EU-parlamentets uttalande om undanröjande av homofobi i medlemsstaterna och främjande av reglering av den samkönade samlevnaden från 2006, som också pekar i riktning mot partnerskap som den bästa lösningen.

Ett tydligt exempel på det tendentiösa som präglat utredaren är de resor han företagit. Han har endast gjort studieresor till stater som infört könsneutrala lagar, men underlåtit att besöka England, Wales och Tyskland och ­andra länder som infört lagstiftning efter den nordiska partnerskapsmodellen.

Därtill kommer att de homosexuella som tillåtits ingå i utredningen endast är personer från RFSL-kretsen.

Utredningen andas beställningsverk från den konfrontationspolitiska kamporganisationen RFSL och duger inte som besluts­underlag för regering och riksdag. Därför måste Bodströms förslag upp på bordet igen.

Det är det enda som går att förena med bevarad trovärdighet för Svenska kyrkan och bevarad kyrklig vigselrätt för svenska folket.

Per Olof Widell
Sexualpolitiskt verksam sedan många år och medlem i Nätverket för partnerskap