Är stress och sjukskrivningar bara en sund reaktion på en alltmer fordrande stat som ger allt mindre resurser?
Under det senaste decenniet har sjukdagarna ökat från 49 miljoner per år till 95 miljoner dagar per år, alltså med nästan 100 procent. Vid seminarier och konferenser diskuteras orsaker och förklaringar till svenska folkets ökade sjuklighet.

Ofta hävdas att moralen har urholkats och att allt fler tycker att de har ”rätt till en sjukskrivningsdag” då och då. Likaså finns det en del som tyder på att långtidssjukskrivningar ofta är en effekt av både privata omständigheter och arbetsliv. Med heltidsarbete för två vuxna och fritidsaktiva barn med många läxor blir familjelivet ett enda långt logistiskt problemlösarprojekt.
Förändringen av arbetslivet och attitydförändringarna har skett långsamt och under åtminstone 25 år.

Redan i slutet av 1960-talet kunde Sten-Åke Cederhök i det populära tv-programmet ”Jubel i Busken” skämta om att han var ”sjukskriven för ryggen” när hustrun var bortrest, så att han kunde rumla om lite grand.
Om vi skall komma någonstans med det resursutflöde ur välfärdssystemet som faktiskt sker varje dag kan vi inte fortsätta att bara diskutera enskilda människors beteende (bristande privatmoral) eller olika sätt att strypa möjligheterna till ersättning (karensdagar).
Jag skulle vilja att vi lyfte blicken och betraktade staten och statens roll i de processer som gör att vi kontinuerligt diskuterar neddragningar i stället för reformer. Två processer som jag vill sätta ljuset på är för det första statens övergång från resursfördelare till krav- och kontrollinstans och för det andra övervältrandet av en allt större börda av administrativa göromål på enskilda tjänstemän. Och jag menar dessutom att det första är upphov till det andra.

Sedan 1980-talet, och den stora avregleringens tid, har statens roll som aktiv styrare av offentlig verksamhet tonat bort. Alltmer verksamhet bedrivs i annan regi än statens egen – och samma sak gäller om kommunerna.
I stället för att staten trafikerar Sveriges alla järnvägar upprättas avtal om trafikering som skall uppfylla vissa bestämda villkor. Likaså bedrivs stora delar av utbildning, vård, omsorg och kollektivtrafik i bolagsform, privat såväl som offentlig, där staten och kommunerna agerar som kontrollant av verksamheten.
Om och när verksamheten inte lever upp till de statliga kraven omförhandlas avtalen och någon annan får i uppdrag att köra bussen eller mata de gamla. Men som vi alla vet är det svårt att stänga ett äldreboende, flytta ett antal mycket gamla människor och börja om i annan regi.
Infrastrukturen är således given och de flesta avtal löper på medan kontrollinstanser i desperation utdelar prickar, varningar och reprimander som möjligen drabbar den enskilde, men inte dem som driver äldreboendet. Att rösta med fötterna är inte heller särskilt lätt i en liten kommun där man av naturliga skäl inte kan erbjuda fem olika äldreboenden som konkurrerar med varandra.

Staten och kommunen har således tagit ett steg tillbaka, introducerat marknaden på det välfärdspolitiska området – men aldrig tagit allvarligt på att marknaden varken har moral eller själ. Marknaden letar sig bara fram utefter de vägar där det finns pengar att tjäna.
Och det är förstås inget ont i det. Utom inom de områden där människor har grundläggande och därmed icke-förhandlingsbara och icke-utbytbara behov.
Huruvida sjukvården skall satsa på cancerpatienter eller äldrevård är inte ett beslut som överhuvudtaget kan eller ens bör fattas – vi har kravet att man skall göra bådadera, och dessutom bra. Men vårdgivarna får resurser som om man kunde välja att satsa på det mest lönsamma av dessa två.
Som det är nu lever vi mitt emellan två världar – den offentligt finansierade och garanterade välfärden och den privat finansierade och valfria – och vi har fått det sämsta av bägge.

Det finns inga som helst garantier för att en svensk medborgare som betalat skatt i hela sitt liv skall kunna opereras för en svår sjukdom utan att få vänta i ett halvår. Däremot går det utmärkt om man förutom de kronor man betalat i skatt under ett yrkesliv lägger upp ytterligare 100 000 kronor till en privatpraktiserande kirurg, som f ö träffar patienten via den offentliga vården.
Så har vi fått en skvader – och som alla vet kan den varken hoppa eller flyga.
Som en effekt av denna statens abdikation från aktiv styrning och tillika övergång till kontrollinstans och uppställare av resultatmål uppstår ett enormt behov av dokumentation. Varje beslut måste dokumenteras, kunna överklagas och prövas.
Genom de lokala variationerna skapas olikartade system för revision, dokumentation och kontroll. Eftersom pengarna tryter, samtidigt som den elektroniska dokumentationens möjligheter ökar, dras all personal som ”endast” har administrativ funktion in.
Resultatet blir att utbildade poliser som hellre vore ute på gatorna eller jagade inbrottstjuvar sitter halva dagen och skriver papper. Universitetsprofessorer med expertis inom sitt forskningsområde fyller i ansökningsblanketter och läser andras ifyllda blanketter i stället för att forska. Duktiga människoälskande läkare tillbringar tiden framför datorn, skrivande de journaler som förr skrevs av effektiva, välutbildade läkarsekreterare och så vidare.

Eftersom all styrning sker utifrån en bedömning av de uppnådda målen får vi en inflation i patetiska formuleringar av typen ”vårt mål är att ge god utbildning” eller ”vårt mål är att skapa kulturell mångfald” bland de planer av vilka det numera går tretton på dussinet.
I en sådan här värld – där kontroll och måluppfyllelser blir måttet på ett bra jobb – slits många människor ut. De orkar inte arbeta i en värld där deras yrkeskunnande och personliga kompetens inte tas tillvara. De står inte ut med att se skriande behov, som de skulle kunna möta i stället för att fylla i blanketter och diskutera den senaste planen för någonting i verksamheten.

Andra tar aldrig klivet in i en arbetsmiljö där varje fel läggs på individen och varje framgång på systemet. Styrning med hjälp av mål och maximal valfrihet lägger all skuld på individen, det är ”jaget” som är lyckat eller misslyckat.
Som en logisk följd av detta väljer många ungdomar att jobba ett tag för pengarna och sedan förverkliga sina egna drömmar om jordenruntresor eller starta ett band. Då kan man i alla fall stå för det som ”jaget” tvingas stå för i andras ögon.
Vår förmåga att tänka ut och skapa effektiva system överstiger vår förmåga att leva i dem. I ett demokratiskt samhälle där var och en agerar rationellt utifrån egna förutsättningar blir sannolikheten för kollektiv irrationalitet hög.

Det är dags att vi häver oss upp på tårna och ser till helhetens intresse. Detta är en uppgift som vi kan, och bör, kräva av ett verkligt politiskt ledarskap – inte att det skall ägna sin energi åt att fylla i kassaboken och räkna ihop debet och kredit. Det gör en duktig kamrer bättre.

Marie Demker
docent i statsvetenskap
Göteborgs universitet