De nya moderaterna har till stor del vunnit sin politiska framgång genom att stjäla arbetarrörelsens grundpelare av positivt värde­laddade ord. Moderaterna är det nya arbetarpartiet, som driver en arbets­linje, och kämpar mot utanförskap.

Inför nästa valrörelse fortsätter det semantiska erövringståget, med början under partiets kommundagar, där nästa erövring lanserades: välfärd.

Före valet 2010 är man helt säkert framme vid solidaritet, med det ­ordets alla goda vibrationer. För­nyelse är redan ockuperat:

”Enligt Mona Sahlin har ordet förnyelse nästan blivit ett skällsord för många, ett uttryck för högerpolitik” (Dagens Industri Weekend 14/3).

Det fanns grundläggande fel med arbetarrörelsens ordlista, och dessa fel blir ännu tydligare i den nya moderata versionen.

En arbetslinje gynnar de människor som har lyckan att ha ett arbete och missgynnar andra.

De andra är faktiskt väldigt många. Av Sveriges nio miljoner invånare är var femte i åldrarna 16–84 funktionshindrad på något vis.

De har svårt att komma in på arbetsmarknaden, de har sämre ekonomi än de arbetande, de är mer ensamma och de har, enligt en studie som Svenska Dagbladet redovisade 10/3, påfallande mycket sämre hälsa.

För de icke-arbetande innebär alliansens hårda arbetslinje att utanförskapet ökar. Detta gäller även friska pensionärer.

De 40-talister som mot sin vilja skyfflas ut i samhällets icke-produktiva marginal har ofta svårt att hantera sin nya roll: vad är meningen med livet om man inte får arbeta?

Den frågan kanske moderaternas partisekreterare Per Schlingmann kan ge ett svar på, hoppades jag, när jag läste hans artikel ”Så rustar vi Sverige för demografins påfrestningar” (Dagens Industri 15/3).

Men han skriver inte ett ord om alla de människor som på grund av ­ålder eller funktionshinder står ­utanför arbetsmarknaden, trots att det måste handla om mellan två och tre miljoner människor.

”Fem principer är särskilt viktiga”, skriver Schlingmann. ”För det första skapar endast en politik för arbete tillräckliga resurser för välfärden. Fler måste börja arbeta tidigare, äldre arbeta längre och kompetensen tas tillvara hos människor med invandrarbakgrund.”

Måste, javisst. Men alla som kämpar och bara inte får in en fot, alla som förlorat jobbet efter 50, som har fel namn, fel ålder eller andra för arbetsgivare oacceptabla brister?

Den tredje principen är: ”… att göra välfärdsyrkena mer attraktiva att arbeta i. Faktorer som eget inflytande, möjlighet till vidareutbildningar, flexibel schemaläggning och ­ersättningar anpassade till utbildning och ansvarstagande är viktiga pusselbitar i detta sammanhang.”

Ja säkert, för personalen.

Men vad är välfärdsyrken? Det är yrken där man arbetar med den tredjedel av befolkningen som inte kan arbeta, eller inte ska arbeta (på grund av hög ålder) och som därmed, tycks det i de nya moderaternas samhällssyn, helt enkelt saknar människovärde. De utgör ju ”demografins påfrestningar”.

Här finns en svaghet hos alla politiska partier: människovårdande verksamhet betraktas som ”välfärdsyrken” och all uppmärksamhet riktas på personalen, ingen alls på dem som är föremål för vården och omsorgen.

Arbetande i välfärdsyrken bör visst få eget inflytande och flexibel schemaläggning och utbildning, men det viktigaste som ­behövs är något annat: en ny ­människosyn från de politiskt ­ansvariga.

En människosyn där alla värderas lika, där de vårdade har samma värde som vårdarna.

Det parti som lanserar en människovärdeslinje borde kunna räkna med stöd från några miljoner människor i Sverige som står utanför arbetslivet, och dessutom någon miljon anhöriga som sett på nära håll hur lite inflytande den enskilde har över sin egen situation när han eller hon hamnar i välfärdsapparatens järngrepp.