Idag den 12 juni debatterar riksdagen regeringens nya försvarspolitik. Inriktningen spretar åt olika håll. Träffytan är likt en hagelbössas. Yrkesförsvaret blir smalt och dyrt. Armén ska plötsligt få en incident-beredskap och till orimliga kostnader stå stand by. Omkring hälften av Sveriges soldater skall nu vara heltidsanställda. Nästan alla frågar sig: för vilken uppgift? Militära experter talar om att hela förslaget är underfinansierat i storleksordningen 3–5 miljarder årligen. Nya stora svarta hål byggs upp. Det är resultatet av en tondöv försvarspolitik.
Exakt ett år tidigare, klockan 14 den 12 juni 2008, avslutades det senaste sammanträdet med den parlamentariska försvarsberedningen. Ett unikt arbete hade slutförts. För första gången någonsin hade försvarspolitiker från riksdagens samtliga sju partier kunnat enas om vad landets militära försvar bör kunna och hur det ska utföras. Regeringen satte dock beredningen i svår tidspress och därför tvingades riksdagspartierna lägga till en mindre brasklapp i sin rapport: ”Försvarsberedningen har inte haft möjlighet att analysera samtliga förmågor och delförmågor samt utforma detaljerade och heltäckande förslag . ”
Den viktiga inriktningen var klar, men det rådde ingen tvekan om att frågorna kring personalförsörjning, försvarsmaktens olika förmågor och hela den sammanhållna säkerhetsstrategin behövde diskuteras vidare.
Under de tolv månader som gått har statsminister Reinfeldt förhindrat försvarsberedningen att sammanträda.
I samband med förra sommarens krig i Georgien önskade företrädare för borgerliga partier att beredningen skulle analysera krigets konsekvenser för Sverige. Det förhindrade statsministern och uppgiften gavs istället till den tjänsteman som är sekreterare i beredningen. Hans arbete utfördes sedan helt utan insyn av riksdagens partier.
Under mina 14 år som ledamot av försvarsberedningen har jag aldrig tidigare upplevt en större nonchalans mot riksdagens partier. Försvarsberedningen är en unik svensk företeelse, som rönt mycket uppmärksamhet också internationellt. Uppgiften har varit att försöka se bortom hörnet, tänka längre och samla partierna kring största möjliga gemensamma nämnare. Det lagstiftande arbetet i riksdagen har en helt annan uppgift och är oftast kortsiktigt, begränsat i område och dessutom i stor utsträckning fokuserat på det som skiljer partierna åt, inte det som förenar. I riksdagen lyckas ofta partierna göra små skillnader till stora konflikter, i beredningen har de sju partierna haft ett annat uppdrag. Det har varit framgångsrikt och bra för Sverige.
Dessutom har försvarsberedningen utgjort ett kunskapsgenererande forum för försvars- och säkerhetspolitiska frågor, vilket gynnat den allmänna debatten, utvecklingen i försvars- och säkerhetspolitiken, samt kunskapsnivån i samtliga politiska partier. Oavsett form är sådana kontinuitetsfrämjande fora av stor betydelse, såväl för politisk- som sakområdesmässig utveckling. Det stärker politiken och demokratin i förhållande till starka särintressen.
I dag kan vi konstatera att regeringspartierna är djupt splittrade om försvarspolitikens inriktning. Statsministern har dessutom valt konflikt med riksdagen om försvars- och säkerhetspolitiken. Den säkerhetsstrategi som Försvarsberedningen utarbetade redan 2006 och som riksdagen beslutat om, vägrar regeringen att implementera. Försvarsmakten ska reformeras med långtgående konsekvenser och vi har ett svenskt ordförandeskap i EU under uppsegling.
Trots detta väljer regeringen att stänga in sig i regeringskansliet och låta tjänstemän utarbeta försvarspolitiken, helt utan de demokratiska processer som har varit gällande i försvars- och säkerhetspolitiken under lång tid.
Med samma nonchalans har statsministern arrogant avvisat Socialdemokraternas önskemål om partiledaröverläggningar i dessa viktiga och långsiktiga frågor.
Att lyssna till andra kan ibland vara svårt, men att bara försöka tänka själv, leder nästan alltid helt fel.
Riksdagspartierna har visat att vi klarade vår uppgift. Statsministern har visat att han inte klarade sin.
Håkan Juholt
Riksdagsledamot (S)
Ledamot av försvarsberedningen sedan 1995, ordförande åren 2000–2007
