Massmedierna på bägge sidor om Bottniska viken fick förra veckan en saftig biff att hugga i. Jag avser förstås ordväxlingen mellan den svenske journalisten Henrik Arnstad och den finske diplomaten Pertti Torstila.

Dispyten gäller i sak Arnstads biografi över Sveriges krigstida utrikesminister Christian Günther, som innehåller många avsnitt som berör också Finlands historia.

Den 13 november höll statssekreterare Torstila ett föredrag om europeisk säkerhetspolitik vid sitt inval till utländsk ledamot i Krigsvetenskapsakademien i Stockholm. Föredraget innehöll ett kort avsnitt i vilket Torstila betecknade Arnstads bok som ”ett sorgligt bevis på brist på historiskt perspektiv”.

Tonfallet och nyansen i Arnstads genmäle (SvD Brännpunkt 29/11) framgick redan ur rubriken: ”Finland ljuger om nazismen”. Sådant stimulerar antagligen bokens försäljning.

Men det gör det inte lättare att föra en saklig diskussion om våra länders gemensamma historia och om hur Finlands vapenbrödraskap med Tyskland åren 1941-1944 verkligen bör uppfattas som ett uttryck för att finnarna var begeistrade över Hitler.

Vilken är min egen position i detta sammanhang? Jag är en finsk yrkeshistoriker, som har bedrivit en del forskning om Finlands och Sveriges 1800- och 1900-talshistoria. Andra världskriget är en av mina specialiteter.

För några månader sedan utkom mitt översiktsverk Finlands historia: Linjer, strukturer, vändpunkter (Atlantis), i vilket även finns en sammanfattande tolkning av de senaste forskningsrönen om Finlands krigsår. Men märk väl, detta inlägg på Brännpunkt är skrivet på uppmaning av Svenska Dagbladet.

Henrik Arnstad har uppenbarligen samlat in ett stort material om Christian Günther. Det bör också poängteras att han har lätt för att formulera sig och bitvis är han riktigt medryckande. Men detta gör inte hans bok till en vetenskaplig undersökning.

Verket har inga källhänvisningar och dess bristfälligt uppställda litteraturförteckning finns inte i själva boken utan på en särskild webbsida.

Läsaren har således inga möjligheter att kolla ur vilken källa han tagit en viss uppgift och om hans tolkning av källan ifråga är rätt och rimlig. Hans eventuella arkivkällor får vi inte veta någonting om.

En sak är dock klar. Arnstad bygger inte alls sin framställning på modern finsk forskning och hans text avslöjar också att han saknar en helhetsbild av forskningsläget i sitt hemland.

Hans beskrivning av Christian Günthers betydande diplomatiska insatser till förmån för både Sverige och Finland utmynnar därför i en närsynt kronologi som regelbundet brister i fråga om historisk kontext och inlevelseförmåga.

Arnstads karakteriseringar av Günthers hållning till Hitlers Tyskland är ofta efterkloka och ibland direkt orättvisa. Och när han beskriver Finlands väg genom kriget lämnas många väsentligheter fullständigt utanför.

Ett exempel på detta är Arnstads redogörelse för hur Finland efter det förlorade vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-1940 stegvis närmade sig Tyskland och sommaren 1941 deltog i Operation Barbarossa.

Arnstad har rätt i att den finska statsledningen vintern 1940-1941 medvetet gick in för att liera sig militärt med Tyskland.

Men han utelämnar att detta berodde på att Finland inte ville gå samma öde tillmötes som de baltiska länderna, som sommaren 1940 ockuperades av Sovjetunionen. Han nämner att förhandlingarna om ett svensk-finskt statsförbund rann ut i sanden senhösten 1940, men dryftar överhuvudtaget inte vad detta innebar för Finland.

Konsekvensen var ju att Finlands statsledning insåg att man måste liera sig med Tyskland, eftersom det var uppenbart att varken Stalin eller Hitler skulle ha respekterat en finsk neutralitet.

Arnstad ger en grovt förenklad bild av det finsk-tyska vapenbrödraskapets natur. Det är sant att den finska statsledningen såg fram emot att återerövra de i vinterkriget förlorade territorierna och sommaren 1941 till och med drömde om ytterligare landvinningar i öster.

Men att detta skulle ha betytt att det finska folket i förlängningen slogs ”för nazismens världsherravälde och för demokratiernas - inklusive Sveriges - undergång” är ändå helt missvisande.
Enligt denna logik skulle Sveriges omfattande malmexport till det krigförande Tyskland ha haft samma målsättning.

Skildringen av Finlands oförmåga att lösgöra sig ur Tysklands grepp åren 1943-1944 visar ännu tydligare att Arnstad inte alls beaktar det allmänna krigsläget.

I motsats till vad Arnstad försöker påskina berodde inte den finska statsledningens ovilja att ingå en separatfred med Sovjetunionen före september 1944 på ren och skär dumhet.
Tvärtom bottnade dess avvaktande linje i en kallblodig insikt om att det var säkrast att bryta banden med Berlin först då tyskarna hade tvingats så mycket på reträtt att de inte kunde hämnas på Finland.

Summan av kardemumman är att Arnstads bok inte kan betecknas som ett seriöst historieverk. Snarast handlar den om en hurtig blandning av odokumenterade fakta, uppgifter och lösa funderingar som gränsar till fiktion.

Varför har ett så ansett och etablerat förlag som Wahlström & Widstrand så fullständigt struntat i kvalitetsgranskningen? Det hade varit världens enklaste sak att be om ett utlåtande av en svensk expert på området.

Alla vet att bokbranschen styrs idag av allt mer av kommersiella motiv. Men det kan inte vara vettigt att på detta sätt upplösa gränserna mellan vetenskaplig historieforskning och debattskrifter.

Konsumenterna har rätt att få veta vad de köper och om inte förlagen klarar av konsumentupplysningen borde åtminstone dagspressen göra jobbet. Det finns därför skäl att flytta tyngdpunkten i denna debatt.

Förlagen, medierna och det vetenskapliga fältet bär ett gemensamt ansvar för den populära gestaltningen av det förflutna.

När det handlar om Sveriges och Finlands gemensamma historia, som fortfarande är en viktig del av vår självförståelse, är det speciellt viktigt att kunna skilja mellan saklig information och diverse överdrifter med nationalistiska undertoner.

Här bör genast tilläggas att vi i Finland kämpar med detta problem minst lika mycket som i Sverige. Den populära historiekulturen pulserar av egen kraft och tar inte notis om vetenskapliga rön såvida de inte innehåller chockerande eller omstörtande avslöjanden.

Efter Sovjetunionens fall har många ingrodda fördomar, vilda rykten och nationella myter fått vind i seglen. Första världskriget gestaltas redan av européerna som en gemensam tragedi.

Det samma kan tyvärr inte ännu sägas om andra världskriget, som fortfarande väcker nationella skuldkänslor och aggressioner i de breda folklagren.