Det är av stort värde att företrädare för näringslivet och ledande politiker kan utbyta information och lära av varandra. Resor och andra arrangemang som anordnas i ett sådant syfte är därför välkomna. Det kan leda till bättre beslut på ömse håll. Men politiker som deltar i sådana arrangemang måste vara medvetna om vikten av att umgänget med näringslivet sker i former som inte kan äventyra deras integritet.

Det är mot den bakgrunden som Sofia Arkelstens (M) resa – finansierad av bolaget Shell – framstår som olämplig. Accepterar en riksdagsledamot en förmån av ett företag kan det skada förtroendet för riksdagen också om ledamoten inte tar några ovidkommande hänsyn i sitt beslutsfattande eller opinionsbildning. Risken för en sådan förtroendeskada är särskilt påtaglig om företaget är verksamt inom ledamotens ansvarsområde, vilket tycks gälla Shell. Det räcker att allmänheten misstänker att ledamoten kan komma att gynna företaget eller dess bransch för att förtroendet för politiken ska rubbas. Arkelsten kan visserligen sätta sin prestige åt sidan genom att betala tillbaka ett belopp motsvarande värdet av förmånen, men förtroendeskadan kan inte helt repareras.

Det är en annan sak om förmånen är otillbörlig i lagens mening och därmed straffbar för en företrädare för Shell respektive Arkelsten. Bedömningen av denna fråga beror av flera omständigheter som ska vägas samman, såsom värdet av förmånen, Arkelstens ställning och hennes möjlighet att fatta beslut eller bedriva opinonsbildning som gynnar Shell med mera. Jag har ingen uppfattning om detta men vill påpeka att en riksdagsledamot – i likhet med till exempel en domare – har mycket små marginaler: utrymmet för att ta emot förmåner är mycket begränsat.

CLAES SANDGREN

innehavare av familjen Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet Mot Mutor (IMM)