Det kan låta sympatiskt och tolerant att hävda vårdpersonalens ”rätt till samvetsfrihet”, som Christina Doctare, Bengt Malmgren och Tomas Seidal gör på Brännpunkt 21/10. Men hur förhåller sig rätten till samvetsfrihet till andra rättigheter? Och hur långt kan individen hävda en rätt att få sina övertygelser tillgodosedda på arbetsplatsen?
Antag att all vårdpersonal på ett visst sjukhus skulle se det som oförenligt med deras samvete att utföra aborter. Vad händer då med kvinnors rätt att få en abort utförd? Ska en kvinna behöva leta upp ett annat sjukhus där personalens etiska övertygelser stämmer överens med den rätt som lagen ger henne att få en abort utförd? Vad är i så fall aborträtten värd, om enskilda personer inom vårdsektorn ges vetorätt mot att utföra ingreppet?
Det finns också en principiell sida av argumentationen, som ofta kommer bort. Om utgångspunkten är att anställda bör medges undantag från arbetsuppgifter som strider mot deras övertygelse, så måste det rimligen gälla alla typer av övertygelser – åtminstone om de är tillräckligt starkt kända av individen. Det gäller alltså inte bara de som hävdar att rätten till liv omfattar foster, utan också de som inte vill att deras barn ska få sexualundervisning, eller som inte vill att deras döttrar ska ha gymnastiklektioner tillsammans med pojkar. Och det gäller män som av religiösa skäl inte vill ta kvinnor i hand, eller personer som inte vill dela ut post till sverigedemokrater, eller som inte vill bygga lastbilar som exporteras till ett land vars utrikespolitik man ogillar.
Om det bara är den känslomässiga styrkan i övertygelsen som räknas, så finns det närmast gränslösa möjligheter för individer att hävda att deras arbetsplats borde vara skyldiga att undanta dem från arbetsuppgifter och att det skulle vara ”diskriminerande” att inte anställa dem eller att säga upp dem på grund av att deras övertygelser gör det svårt för dem att utföra vissa arbetsuppgifter.
Men arbetsplatser är i normalfallet inte arenor för de anställdas utövande av sin övertygelse eller tro. Arbetsplatsen finns inte till för den anställdes skull, utan för att leverera efterfrågade eller nödvändiga varor och tjänster. Offentligt finansierade tjänster i en sekulär demokrati syftar till att bevara och stärka de enskilda medborgarnas frihet och välbefinnande. Det är alltså medborgarnas rättigheter, inte de offentliganställdas samvete som ska stå i centrum.
Som skattebetalare ska vi inte finansiera verksamhet där utövarens övertygelser tillmäts större betydelse än mottagarens behov. Inte heller ska vi finansiera verksamhet som enbart handlar om att vara sekteristiska övertygelser till lags, som till exempel omskärelse av småbarn på icke-medicinska grunder. Ytterst handlar det om att slå vakt om rågången mellan sekulär demokrati med likhet inför lagen, och ett konfessionellt samhälle, där undantag och särlösningar bestäms av gruppers eller individers övertygelser.
PER BAUHN
professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet
