I dag börjar Kristdemokraternas riksting i Umeå. Tinget ska ta ställning till partiets framtida inriktning och prioriteringar. Min övertygelse är att Kristdemokraternas uppgift de kommande åren blir att ta parti för barn och ungdomars uppväxtvillkor.

En av de viktiga frågor som nu debatteras är den om barnfattigdom. Som jag ser det, är föräldraansvaret en av de viktigaste faktorerna när barnfattigdomen ska bekämpas.

I grunden är frågor som rör välfärd också en fråga om den gemenskap man befinner sig i. När relationerna brister, brister också möjligheten att klara sig ekonomiskt och socialt.

Människan är en gemenskapsvarelse. Arbete kan därför inte vara alltings mått. Jag har talat om att den nödvändiga arbetslinjen behöver sällskap av en lika nödvändig relationslinje, eller relationsfaktor.

En politik som inte tar hänsyn till hur den långsiktigt påverkar människors förmåga att skapa och upprätthålla bra relationer, kommer obönhörligen leda till att banden mellan människors relationer försvagas. När relationsfaktorn åsidosätts får vi ett kallt, hårt och av ensamhet präglat samhälle.

Hur ser då en politik ut som struntar i relationsfaktorn?

Låt mig ta ett konkret exempel med direkta konsekvenser för barns ekonomiska uppväxtvillkor; Föräldrars band till och ansvar för sina barn och hur dessa kan försvagas genom välmenande beslut.

När staten genom underhållsstödet tar över ansvaret för barnens försörjning efter att föräldrarna separerat, separerar man också föräldern från ansvaret för sitt barn.

En statlig utredning som nyligen lämnades till regeringen av BRIS generalsekreterare Göran Harnesk (SOU 2001:51), visar att ekonomiskt utsatta barn till särlevande föräldrar i genomsnitt skulle ha 1 000 kronor mer i månaden, jämfört med det statligt reglerade underhållsstödet, om föräldrarna bara hade kunnat komma överens om ekonomin kring barnet. Av alla barn som det idag lämnas fullt underhållsstöd för, skulle hela 41 procent, eller 50 000 barn, få en bättre ekonomisk situation. Om föräldrarna kommit överens baserat på barnets behov och föräldrarnas ekonomiska förmåga, istället för underhållsstödets norm. Av alla barn som bor med en förälder som befinner sig i någon av samhällets tre lägsta inkomstgrupper skulle 90 procent kunna få en bättre ekonomi.

Men i debatten om barnfattigdomen i Sverige ligger det inte naturligt i munnen för de flesta att tala om föräldraansvaret.

Istället riktas kraven mot det politiska systemet. Det är bidrag som förväntas vara lösningen.

Debatten om barnfattigdomen skulle ha sett annorlunda ut om föräldrarna tagit sitt ansvar, om de förväntats göra det och fått förutsättningar att göra det.

Talande nog kom ungefär samtidigt som utredningen, ett förslag om att ensamstående föräldrar skulle få ett extra barnbidrag i månaden. Det vill säga lite drygt 1 000 kronor. Samma summa som föräldrarna uppenbarligen, enligt utredningen, själva skulle kunna klara av att bidra med till barnets försörjning. Om de bara kom överens, och inte lockades till att använda staten som internbank och riktmärke.

Förslaget om extra barnbidrag brister uppenbart i sin relationsanalys. Dels för att det de facto finns en möjlighet för ganska många föräldrar att ta ett större ekonomiskt ansvar för sina barn än de gör, utan statlig inblandning.

Dels därför att förslaget helt bortser från det faktum att människor anpassar sig till de signaler som staten ger.

Om staten, till var och en, utan behovsprövning, villigt skulle ge ifrån sig ett ekonomiskt stöd till föräldrar som separerar – och bara till dessa – skickar staten också signalen att det inte är så viktigt att hålla ihop. För det föräldrapar som kämpar i sin relation, känslomässigt eller ekonomiskt, läggs ytterligare ett argument i vågskålen för att gå skilda vägar.

Idag fungerar underhållsstödet normerande, vilket är negativt ur många barns perspektiv. Barnet kan uppfattas som bärare av olika ekonomiska förmåner, och används då som ett slagträ i föräldrarnas konflikt. Kan politiker istället bidra till att föräldrar samarbetar, är det inte bara bra för barnets ekonomiska situation, det är också bra för skattebetalarna – och dessutom mer rättvist i förhållande till de par som försöker hålla ihop sin relation.

Det går inte att tala om sociala och ekonomiska problem som berör barn och unga utan att samtidigt tala om familjen. Föräldraskapet måste uppvärderas och familjens betydelse erkännas.

För den yttersta utsattheten för barn uppstår när föräldrarna inte har förutsättningar att fylla sin roll och ta sitt ansvar. Det är det som gör familjen till den mest grundläggande välfärdsinstitutionen.

Fungerar föräldraansvaret, om de har och får de rätta förutsättningarna, då grundas också en god välfärd. Och, förstås omvänt, spricker föräldraansvaret, då spricker även vår välfärds fundament.

Alltså; det är familjen, inte staten, som bär upp välfärden.

Den politik som inte ser, stöder och räknar med de relationer som bygger människors vardag – kommer att misslyckas. Om inte på kort sikt, så på lång.

GÖRAN HÄGGLUND

partiledare för Kristdemokraterna