Ska kulturen bli en valfråga måste oppositionen höja tonläget. Det räcker inte med satsningar på att återinföra fri entré till museer eller lite mer pengar till kultur i skolan. Vad som behövs är en rejäl ambitionshöjning och en tydlig signal att kulturen är till för alla.
Svenska folket älskar kultur. Vi läser, sjunger i kör och lyssnar på musik som aldrig förr. Men fortfarande ses kulturpolitik som något lite obskyrt. Högerpolitiker kan ta poäng på att attackera ”kulturelitens performancevrål” eller kostnader för kultur och folkbildning.
Oppositionen får inte hamna i fällan att man av kärlek till kulturen binder sig vid strukturer som finns i dag. En radikal kulturpolitik måste våga tänka nytt.
Några frågor oppositionen bör svara på:
Ska samhället utanför de statliga kulturinstitutionerna få ta ett ökat ansvar för kulturen? Är ni beredda att slå fast att det behövs en nationell infrastruktur för detta i form av folkrörelser som får sitt stöd oberoende av regionala kulturportföljer?
Inte minst i storstäderna saknas replokaler och scener. Kommer ni att lägga förslag för att ändra detta – på nationell och lokal nivå?
Vågar ni förnya filmpolitiken och utmana biografmonopolet? Kommer ni att ge den nya digitala biografrörelse som finns stöd att växa?
De senaste åren har det öppnats över hundra nya arbetsplatsbibliotek, till exempel de uppmärksammade vägkrogsbiblioteken. Det statliga stöd som möjliggjort denna folkrörelse är ständigt hotat – nu senast från kulturutredningen. Är ni beredda att slå fast att stödet till kultur i arbetslivet finns kvar och utökas?
Och viktigast av allt – är ni beredda att med kraft stå upp för det kulturliv som finns utanför institutionerna, men som måste få statligt stöd för att inte hamna i ensidigt marknadsberoende? Är svaret på den frågan ”ja” så kan kulturen bli en valfråga på riktigt.
Då blir kulturpolitiken precis som kulturen redan är: en angelägenhet för de många.
ANNIKA NILSSON
förbundssekreterare ABF
KARL-PETTER THORWALDSSON
ordförande ABF
