Hotas människovärdet mer om skadade foster aborteras än om friska foster aborteras?

Frågan tangeras av tre skribenter på SvD Brännpunkt: Svante Linusson (28/11), Erwin Bischofberger och Sture Gustafsson (11/12). Men de bara tangerar den, de analyserar den inte.

Alla tre skriver, kortfattat: om ett test på fosterskador, KUB, blir rutin i mödravården kan gravida kvinnor som misstänker fosterskada begära abort.

Och då finns risk att foster med till exempel Downs syndrom anses mindre värda än andra. Människovärdet devalveras. ”Människan har rätt att födas.”

De tre skribenterna pekar på något viktigt: om vi får regler eller rutiner eller attityder som säger att barn med en utvecklingsstörning är mindre värda än andra – då rubbar detta en grundtanke i humanismens princip om alla människors lika värde.

Men resonemanget kan och bör drivas längre, gärna med hjälp av logik. Den praktiska slutsatsen av de tre författarnas argumentation blir att gravida kvinnor som får veta att deras foster bär på en missbildning inte ska få abort.

Men den slutsatsen drar inte de tre – inte explicit. Synd, för det hade klargjort den här debattens premisser.

Det finns tre principer för synen på abort. Först den katolska, som säger att livet är heligt och okränkbart; alltså är abort förbjuden, utom i de fall då valet står mellan moderns eller fostrets liv.

Sedan den ultraliberala, som säger att fostret är en del av kvinnans kropp; hon har rätt till sin kropp och har alltså rätt att få abort om hon vill. Den principen gäller i bland annat Sverige.

De här två fallen är enkla: nej eller ja.

Den tredje principen säger att abort får förekomma ibland, i svåra fall. Och den är besvärlig, ty den kräver avvägningar och kompromisser.

De stränga abortmotståndarna i den tidigare svenska debatten utgick från principen att livet är heligt och alltid okränkbart. De kunde dock tänka sig abort i vissa fall, till exempel då graviditeten var en följd av våldtäkt.

Men då gav de upp sin princip om livets okränkbarhet. Ty den principen måste gälla oberoende av omständigheterna bakom ett nytt livs uppkomst.

En förtvivlad tonårsflicka kan ha blivit gravid efter att ha våld- tagits av en kriminaldåre med ärftlig mentalsjukdom – men om livet är heligt ska hon inte få abort.

De som intar tredje ståndpunkten i abortdebatten har det svårt. Om de släpper principen om livets okränkbarhet – efter vilka principiella kriterier drar de gränserna mellan tillåtna och otillåtna aborter?

De tre skribenterna i SvD gör inget försök till sådan principiell diskussion. Varför?

Om de sagt nej till all abort vore deras resonemang logiskt enkelt – men endast då.

Den som säger nej till helt fri abort kan acceptera abort i svåra fall, som våldtäkt och fosterskada. Men den som säger nej till abort i svåra fall kan inte säga ja till fri abort på friska foster.

Ska vi acceptera fri abort på friska foster, av det enda skälet att kvinnan glömt p-pillret, men säga nej till abort då en kvinna får veta att hennes foster är skadat, och att hon inte orkar med en sådan livslång börda?

Hur ser logiken ut bakom ett sådant resonemang? Då måste människovärdet graderas mellan foster – lägre för de friska, högre för de skadade. Och vad blir då argumentet för detta?

Här är en rad dilemman. Enda utvägen, vad jag förstår, är att lagen ger kvinnan rätt att bestämma.

Att abortera ett foster kan för några vara en lättnad, för andra ett moraliskt dilemma. Men vi kan inte eliminera detta problem, vare sig för kvinnan eller för moraluppfattningen, genom att lägga beslutet på socialstyrelsen.

Att ge kvinnan denna rätt kan också ses, i en mening, som en respekt för människovärdet. Med logik kan man strukturera problemet.

Men moraliskt är det inte enkelt.