Ordet fundamentalism har fått en renässansperiod. Sällan har ordet används så flitigt som nu.

Stark övertygelse i kombination med oförmåga att ta till sig nya argument och ändra ståndpunkt förknippar vi med fundamentalism. Fundamentalismen anses vara farlig, den hotar den öppna demokratin.

Men debatt, öppenhet och tolerans är nödvändiga ingredienser för ett modernt samhälle.

Få vågar resonera annorlunda idag. Den politiska korrektheten ligger som en våt filt över samhället. Men det är viktigt att ­poängtera att tolerans innebär ett motvilligt omfamnande av det man själv ogillar.

Tolerans mot det man själv tycker är rätt och riktigt är inte så värst generöst och modigt.

Men stark övertygelse är i grunden något positivt. Övertygelsens drivkraft i en sund miljö skapar kreativa lösningar och är något som driver samhället framåt.

Övertygelse utan ödmjukhet skapar fanatism och hårdhet, men även den fanatiske kan faktiskt bära på en och annan visdom.

Få människor benämner sig själva som fundamentalister. Det är nästan uteslutande den part som ligger närmast åsiktsmittfåran som utser debattens eller samhällets fundamentalister.

Privilegiet att sätta etiketter som fundamentalist, mörkerman, extremist eller sekterist på människor är ohyggligt verkningsfullt och leder till effektiv självcensur. Henne kan vi ju inte tala med, hon är extrem!

De mänskliga fri- och rättigheterna är garanten för det fria och öppna samhälle vi vill ha.

Religionsfriheten finns inte till för att freda det som Torbjörn Tännsjö och Björn Ulvaeus omhuldar utan för att värna det de föraktar och vill tysta.

Yttrandefriheten är till för den som står utanför den etablerade mittfåran av åsikter. Så kan vi fortsätta med var och av de olika fri- och rättigheterna. Det är det samhällsideal vi hyllar.

Därför känns det som en motsägelse när allt fler väljer retoriska genvägar istället för djuplodande argumentation. Det går knappt en dag utan att rubriker och artiklar innehåller värderingar som ställer folk utanför. Även de mest liberala ledarskribenter märker och förkastar människor utifrån deras ståndpunkt.

Istället för ett debattklimat där stenar vänds och argument ventileras sätter man stämpeln fundamentalist eller sekterist på dem som reser inkorrekta åsikter.

När tabubelagda resonemang och engagemang kring ämnen som abort eller religiösa sakrament diskuteras blommar fundamentalistexperterna upp. Maria Schottenius (DN, kultur, 27/2) eller Christer Sturmark (Expressen, debatt 2/5) är typiska exempel.

Abortdebatten är utifrån det perspektivet intressant. Du behöver inte nämna förbud eller veckogränser, säg bara att du tycker att abort är ett etiskt dilemma så placeras du genast i extremisternas skara.

Ett konstruktivt etiskt samtal kring det känsliga ämnet blir då omöjligt att föra. Viktiga argument – för och emot – blir aldrig prövade och det blir tyst kring svåra etiska frågor.

Teologer, etiker, filosofer och statsvetare vet att det närmast är ett offentligt självmord att ifrågasätta de växande aborterna – då är det bäst att inget säga.

Kristdemokraterna debatterade friskt etiska spörsmål på rikstinget i juni. Det stora mediala intresset stod kring abortfrågan.

Att den frågan så livligt debatterades sågs av vissa som tecken på sekterism och fundamentalism, andra såg det som demokrati i tillämpning – döm själv!

Vem vågar i framtiden föra viktiga etiska diskussioner? Det är en inte helt oviktig fråga i en demokrati.