Ett lagändringsförslag från regeringen fick nej från alla stora remissinstanser. Ändå går regeringen vidare med förslaget. Vad var då poängen med remissrundan? Är det demokratiskt?

Det var en gång för inte alls länge sedan som en alliansregering drev genom en studiestödsreform som innebar hårdare krav för att kvalificera till studiemedel. Reformen ledde indirekt till att ett antal studenter från många olika utbildningar måste betala tillbaka pengar till CSN. Problemet var att många av dessa inte hade gjort något fel, utan tagit alla sina poäng. Anledningen till att de ändå fick återkrav från CSN var att deras utbildningsprogram var upplagt så att sista tenta låg flera veckor innan terminens slut. Enligt CSN:s sätt att se saken innebär detta att man inte bedriver studier de sista veckorna, eftersom det inte ligger något examinerande moment där.

CSN har efter reformen blivit strängare i sin regeltolkning, och kräver att man tar minst 1,5 högskolepoäng per vecka för att det ska kunna sägas att man bedriver studier. Om man tänker efter är ett sådant system dock väldigt svårt att genomföra i praktiken, eftersom ett lärosäte med många tusen studenter inte kan ha alla tentor i terminens sista vecka. Det är inte praktiskt genomförbart. Man kan heller inte ha examinerande moment mellan jul och trettondagen då de flesta anställda är lediga.

Universiteten och högskolorna måste, av flera liknande anledningar, få friheten och förtroendet att lägga upp utbildningsprogrammen som de själv anser vara bäst. Efter regeringens många tal om frihet för landets lärosäten står de nu själva för den detaljstyrning som de så hårt kritiserat. Och detta utan att ens sätta sig in i de underliggande problemen.

Efter högljudda protester från teknologkårer och resten av studentvärlden deklarerade vice utbildningsminister med ansvar för studiestöd, Nyamko Sabuni, att undantag skulle införas så att oskyldiga studenter inte skulle drabbas av återbetalningskrav från CSN. En promemoria med ändringsförslag skickades på remiss till lärosäten, studentkårer, CSN, Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) och en rad andra.

Samtliga utbildningsrelaterade remissinstanser avslog förslaget. Promemorian med namnet ”Ökad flexibilitet inom studiestödet” innehöll nämligen en snäv tidsbegränsning, som innebar ökad flexibilitet i stort sett bara just för de utbildningar vars studenter drabbats av återkrav. Själva grundproblemet med att studiestödssystemet inte är förenligt med lärosätenas verklighet ska alltså bestå. Det är detta som remissinstanserna motsätter sig.

Ändå har alltså regeringen gått vidare med förslaget, och det ska röstas genom i riksdagen den 21 juni. Av de följdmotioner som inkommit från ledamöter i utbildningsutskottet kan man utläsa att Miljöpartiet förstått det absurda i att köra över experternas remissvar, medan Sverigedemokraterna går ett steg längre än regeringen i sin oliberala politiska klåfingrighet och föreslår att alla utbildningar som ”avviker från kvoten 1,5 högskolepoäng per vecka studietid” ska avvecklas! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Politiker som inte har en aning om vari problemen ligger bör åtminstone ha anständighet nog att inte bara fråga dem som vet, utan också lyssna på det de säger. Nyamko Sabuni har varit allt annat än lyhörd och engagerad i sin roll som vice utbildningsminister med ansvar för studiestödsfrågor.

På en fråga från Uppsala studentkårs tidning Ergo angående den här propositionen svarade hon att ”eleverna måste vara i skolan”.

GABRIEL LEDUNG

ordförande Uppsala studentkår