Haiti och Panama blev misslyckanden. I Afghanistan återstår många oskrivna blad innan någon säker slutsats kan dras. Bosnien och Kosovo har en lång och krokig väg kvar innan demokratin är säkrad. De verkligt goda exemplen heter som bekant Tyskland och Japan. Dessa länder har, efter en period av ockupation och ambitiöst uppbyggnadsarbete, tagit ledande platser på världsarenan.
Den senaste tidens tortyrskandaler kommer utan tvivel att försvåra arbetet i Irak. Ingen övertygad demokrat kan försvara eller acceptera övergrepp på försvarslösa fångar.
Därför är det mycket bra att tortyren nu utreds grundligt och att de skyldiga ställs inför rätta. Värt att notera är att detta är första gången i Iraks historia som tortyr bestraffas istället för att belönas.
I såväl Bosnien, Afghanistan som Irak har tyrannerna förpassats till den historiska sophögen. Slobodan Milosevic spenderar numera sina dagar i Haag och Saddam Hussein kommer äntligen att få möta den rättvisa han under mer än ett tredjedels sekel förvägrade sina egna medborgare.
Afghanistans forna terrorapparat är utslagen och dess ledare Mulla Muhammed Omar och Usama bin Laden lär inte kunna hålla sig gömda för evigt.
Dessa oerhörda framgångar har en gemensam nämnare: De hade aldrig uppnåtts utan de USA-ledda koalitionerna.
Att 25 miljoner irakier i dag är befriade, att vi för första gången någonsin ser början på en politisk liberalisering av ett arabiskt land, att mängder av arabiska män och kvinnor äntligen får tala fritt och snart får rösta fritt i en av de största arabstaterna är stort. Den öppningen till demokratisering av Irak har fördömts av Chirac, Villepin, Schröder, Göran Persson och många andra i Västeuropa.
De öst- och centraleuropeiska regeringarna däremot, som lever i färska minnen av sin egen tid under förtryck och förföljelse har däremot stött den befrielse som Bush och Blair beslöt att genomföra i Irak.
Det ohöljda USA-hatet nådde sin kulmen när Frankrikes utrikesminister Villepin strax efter krigsutbrottet inte ens förmådde ta ställning till vilken sida han hoppades skulle vinna.
De politiskt korrekta proffstyckarna kallar kriget ”ett misslyckande” och drar huvudlösa paralleller till Vietnam. Omvärldens tålamod mot USA är, milt uttryckt, kortare än tålamodet med Saddam.
Idag är emellertid FN:s olja - för - palats - program historia och istället lyder agendan utländska investeringar och begynnande marknadsekonomi med nytt skattesystem, ny valuta, ny polismakt och nya skolor.
Att vandrande reliker från den västeuropeiska 68-rörelsen ogillar detta är begripligt. De har alltid ansett att ”The American dream” är ett betydligt större problem än Kinas oräkneliga övergrepp, Röda khmerernas utrotning av civila kambodjaner, Castros förtryckarstat Kuba och koncentrationsläger i Nordkorea.
Snarare vore det ett närmast obegripligt trendbrott om de nu plötsligt skulle välja att ställa upp för någonting som inte har utsikter att leda till snar svält och massdöd.
I Västeuropa hävdas ofta att Bushs utrikespolitik styrs av en kristen höger, se t ex Ingmar Karlsson SvD Brännpunkt den 23 april. Detta är fel.
De neokonservativa idéerna som nu präglar USA:s agenda i utrikesfrågor har ganska lite gemensamt med både den kristna högern eller den klassiska konservatismen.
Snarare handlar det om en tro på ett amerikanskt internationellt ledarskap, och denna idé utvecklades på 60-talet av framförallt amerikanska vänsterliberaler men återfinns idag hos republikanerna.
Inget folk som fått smaka på friheten har frivilligt kastat den ifrån sig. Byggandet av ett fritt Irak i hjärtat av Mellanöstern kan bli regionens räddning. USA:s ambition att skapa ett fritt och demokratiskt Mellanöstern och besegra islamismen borde möta uppslutning i väst, inte fördömanden och raljans.
Den opinionsundersökning som nyligen gjordes i Irak och publicerades i mars 2004 visar att framtidstron bland det irakiska folket är stor, mer än 70 % vill ha demokrati och knappt två procent önskar Saddam tillbaka vid makten. Dessa siffror visar att hoppet för ett framgångsrikt demokratiskt Irak är stort och det visar också att Saddam Hussein med all säkerhet är populärare på västvärldens gator än Bagdads.
Detta gäller även i vårt land. Sverige har tyvärr på intet vis bidragit till 25 miljoner irakiers frihet. Inget svenskt parti vågade helhjärtat ställa sig bakom Irakkriget och nu när stödet till återuppbyggnad är stort sviker Sverige igen.
Även om Sverige inte skickar trupper är det märkligt att vi i denna arabvärldens ödesstund vägrar bidra med ingenjörer, läkare, experter, lärare, poliser och ekonomiskt stöd.
Kom ihåg att om den svenska linjen fått gälla i Washington hade Saddam fortfarande inte bara styrt Irak utan även Kuwait.
Om något drygt år kommer förhoppningsvis arabvärldens första demokratiskt valde ledare åka runt bland världens demokratier för att tacka för allt stöd och för att knyta viktiga kontakter med länderna i den fria världen.
Vilka resmål kommer denna ledare då att prioritera? Ett tips: varken Stockholm eller Paris.
Peder Hyllengren
ordförande
Svensk–amerikanska föreningen
