I en debattartikel vänder sig gymnasieläraren i historia, religion och filosofi Helena Mechlaoui mot att mer kunskap om Förintelsen skulle förhindra antisemitism (Brännpunkt 21/10). Särskilt kontraproduktivt skulle detta vara bland elever med ”traumatiska upplevelser som hänger ihop med antingen israelisk eller amerikansk politik”. Hon menar också att det ”inte är helt fel” att se USA och Israel som en och samma stat.
Förintelsen intar en central plats i den moderna historien.
Pontus Rudberg
En diskussion om huruvida utbildning om Förintelsen skall användas som verktyg för att komma till rätta med antisemitism och allmän intolerans är välkommen och viktig. Den senaste tiden har ett antal antisemitiska incidenter inträffat såväl i Sverige som runt om i världen.
I Malmö har trakasserierna av stadens judar, vilka kulminerade med en attack mot stadens judiska församling tidigare i höst, lett till att särskilda stödmanifestationer genomförts både i Stockholm och i Malmö. I samband med manifestationen i Malmö den 20 oktober fördömde integrationsminister Erik Ullenhag attacken mot församlingen och berättade om ett bidrag från regeringen till Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA). Pengarna ska användas till en utbildningssatsning med fokus på antisemitism och islamofobi och riktar sig till lärare och annan skolpersonal i Malmö. Det är alltså denna satsning som Mechlaoui reagerar mot.
Som Mechlaoui själv säger så tog historien inte slut med andra världskriget. Det gjorde sorgligt nog inte heller antisemitismen. Den levde vidare efter befrielsen av lägren i Europa. På vissa platser tog sig detta uttryck i direkt våld mot Förintelsens överlevare. Pogromen i polska Kielce där 42 judar dödades 1946 är kanske det mest kända exemplet. Böcker som förnekade, förringade eller till och med glorifierade Förintelsen, författades och spreds. Även dagens antisemitism har tydliga kopplingar till Förintelsen. Förutom de traditionella, uråldriga, antisemitiska stereotyperna och anklagelserna om maktbegär, hämndbenägenhet, barnamord och blodsoffer, ofta i ny form (organstölder) och konspirationsteorierna om judar (gamla och nya) så är förnekelse, relativisering och glorifiering av Förintelsen (som uttalar förhoppningen att någon ska avsluta vad som påbörjats av Nazityskland) centrala troper i antisemitismen efter Förintelsen. Ett annat centralt tema i denna så kallade ’nya antisemitism’ är förhållandet till Israel. Judar hålls kollektivt ansvariga för Israels politik oavsett om de bor i Tel Aviv, Paris, New Delhi eller Malmö. Enskilda judar har naturligtvis ingen skyldighet att förklara sitt förhållande till Israel lika lite som palestinier har till Hamas eller kineser till Kina. Var och en har rätt till sin egen uppfattning. Dessutom har många svårigheter att hålla isär berättigad kritik av Israel och demoniserande propaganda som syftar till att likställa Israel och judarna med nazister. De ”förment fördomsfria européer” som projicerar sin skuld för Förintelsen gör det inte som Mechlaoui påstår på ”folk från Mellanöstern” i allmänhet utan främst på Israel och ’judarna’. Detta görs ofta i enlighet med det slags tankefigur som Mechlaoui själv ger uttryck för i sin debattartikel: ”De utsatta och förtryckta har många gånger själva blivit de som förtrycker.”
Mechlaouis debattartikel innehåller också ett antal andra problem. USA och Israel kan inte ses som en och samma stat även om Israel är beroende av USA för sin säkerhet och har haft en viktig symbolisk och strategisk betydelse. Vidare menar Mechlaoui att kunskap om Förintelsen är olämplig som ett sätt att förhindra antisemitism eftersom många av eleverna ”själva bär på traumatiska upplevelser som hänger ihop med antingen amerikansk eller israelisk politik”. Men flyktingar från konflikthärdar som Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien flyr i första hand inte USA (än mindre Israel) även om USA är eller har varit, i varierande grad inblandat i dessa konflikter. Elevernas upplevelser av ”ockupation, krig eller misären i något flyktingläger” skulle enligt henne göra det direkt olämpligt att ”börja prata om Förintelsen” med dem.
Vidare vill Mechlaoui se antisemitismen som en europeisk angelägenhet och menar att Mellanöstern inte har någon historia av antisemitism före 1900-talet då planerna på en judisk stat ansågs möjliga. Det är naturligtvis inte sant. Mellanöstern har precis som Europa en historia av traditionell religiös antisemitism. Judar i de muslimska länderna har från Yemen till Marocko upprepade gånger från medeltiden och framåt ställts inför valet mellan att konvertera till islam eller att avrättas. Judar har också fördrivits eller tvingats fly från muslimska länder i modern tid. Hatkampanjer mot judar är återkommande; från extremistiskt håll uppmanas det även till våld mot judar var de än må befinna sig i världen. För att inte tala om de grovt antisemitiska skämtteckningar som är vanligt förekommande i arabisk dagspress. I dessa är referenser till Förintelsen och nazismen ett vanligt tema.
Jag hör personligen till dem som, i likhet med många andra forskare, tycker det är problematiskt att använda Förintelsen som ett direkt redskap i avsikt att komma till rätta med vardagsrasism eller mobbning i skolorna, dels därför att det riskerar att relativisera det industriella massmordet på miljoner människor, dels därför att det antagligen inte är det mest effektiva sättet att komma till rätta med just de problemen. Däremot intar Förintelsen en central plats i den moderna historien, på grund av sin enorma omfattning, den moderna systematiken i planeringen, det industriella och brutala genomförandet och dess förödande och oöverblickbara konsekvenser. Dess symbolkraft är enorm och den riskerar ständigt att misstolkas och missbrukas.
Men till skillnad från Helena Mechlaoui är jag övertygad om att god kunskap om orsakerna till och konsekvenserna av Förintelsen kan hjälpa oss att se faran i kollektiv skuldbeläggning, rasism och våld och att öka toleransen mellan olika grupper i samhället. Detta står inte i motsats till att uppmärksamma och dra lärdom om andra gruppers lidande. Tvärtom är kunskap något som kan riva de hinder som finns för ömsesidig förståelse och identifikation mellan grupper.
PONTUS RUDBERG
doktorand vid Historiska institutionen på Uppsala Universitet och har publicerat flera artiklar om Sveriges förhållande till Förintelsen och antisemitism.
