Hotet om globala smittsamma sjukdomar debatterades i riksdagen den 16 mars. Framför allt diskuterades hiv/aids, tuberkulos och malaria, ofta kallade för ”de tre stora”.
De är utan tvivel viktiga, men som biståndsminister Carin Jämtin uttalade i debatten: ”Det finns många andra sjukdomar som vi kanske inte heller har prioriterat tillräckligt högt.”

Ett sådant område - en tickande bomb - som tveklöst inte prioriterats på internationell nivå är antibiotikaresistens.

Antibiotika är en förutsättning för modern sjukvård. Vi förväntar oss att bakteriesjukdomar som lunginflammation ska kunna behandlas framgångsrikt. Vi förväntar oss också att operationer där höftleder eller hjärtklaffar byts ut ska kunna genomföras, liksom transplantationer och cytostatikabehandling.
För allt detta krävs effektiva antibiotika. Bruk och missbruk av antibiotika världen över under 60 år har gjort bakterierna motståndskraftiga, resistenta, mot de medel vi nu har att tillgå.
Rapporter om ökande resistens har mötts av liknöjdhet,
och nu ökar dödligheten och samhällets kostnader. Kanske går denna utveckling fortfarande att påverka.

Ingen del av världen kan isolera sig från detta växande hot. Genom förnuftig användning av antibiotika och god hygien har vi i Sverige hittills klarat oss rätt bra, men problemet ökar.

I andra länder är situationen mycket oroande. Enbart med flyg transporteras i världen varje år cirka 700 miljoner passagerare, och med dem reser antibiotikaresistenta bakterier mellan länder och kontinenter.

Hur väl vi än arbetar förebyggande i Sverige kommer vi i längden att ha svårt att stå emot trycket.
Nya antibiotika är inte lösningen på kort sikt eftersom de flesta stora läkemedelsföretag har avvecklat sin antibiotikautveckling. Vi kan inte räkna med att läkemedelsindustrin tar ansvar för det hot som antibiotikaresistens utgör.

Sannolikt drivs man av ekonomiska skäl till andra medicinska områden där vinsterna beräknas bli väsentligt högre. En minskad satsning på antibiotika, trots ett stort medicinskt behov,
signalerar tydligt att samhället måste ta ansvar för att undanröja de hinder som finns för utveckling av livsviktiga läkemedel.
Akuta luftvägsinfektioner dödar varje år cirka fyra miljoner människor (se figur), varav tre miljoner i låginkomstländer. Orsaken är ofta lunginflammationer hos barn där effektiva antibiotika kunde ha räddat liv.
Dödstalen påverkas av fattigdom, svält, svaga hälsosystem och bristande tillgång till antibiotika. Problemet kommer att förvärras ytterligare.

I många afrikanska länder finns endast ett fåtal billiga antibiotika att tillgå och ökande resistens gör att de snart helt kan tappa sin effektivitet. I andra låginkomstländer är situationen omvänd med en helt okontrollerad användning.

Mer än hälften av världens antibiotikaanvändning beräknas ske genom direktinköp från apotek och gatuförsäljare.
Ett globalt ledarskap behövs. Antibiotikaresistens är i dag ett stort och ökande globalt problem. Många länder har alltför länge ignorerat detta.
Sjukvårdssystem, försäkringsformer och
andra ekonomiska faktorer måste förändras. Vi måste lära oss att använda antibiotika som den ändliga resurs de är för att få nytta av dem när de behövs, men avstå när de kan avvaras.

På Världshälsoförsamlingens möte i maj läggs på svenskt initiativ en resolution som manar medlemsländerna till handling och WHO att utöka sina satsningar och visa ledarskap.

Det går att påverka, men det brådskar. Vi har ett ansvar att säkerställa kommande generationers behov av dessa livräddande läkemedel.
Internationellt måste det politiska arbetet för att motverka antibiotikaresistens snabbt intensifieras.
Sverige har den kunskap, kompetens och trovärdighet som krävs för att detta ska bli en realitet.