ålet för avtalsförhandlingarna 2010 måste vara att skapa förutsättningar för företagen att rädda jobb och skapa nya. Uppemot 250000 jobb kommer att förloras under 2009–2011, enligt prognoser från bland andra Svenskt Näringsliv och LO. Men parterna har stora möjligheter att med de kommande avtalen bidra både till att nedgången inte blir så omfattan de och att vi kan komma tillbaka snabbare än annars.
De löneavtal som slöts i högkonjunkturen 2007 har gällt också under 2009, samtidigt har jobbskatteavdraget, låga eller inga prisökningar och rekordlåga boräntor gett medarbetarna mer pengar i handen 2009 än något annat år i modern tid. Som en jämförelse gav hela perioden 1975–1995 reallöneökningar på 1 procent. Därefter har real-lönerna ökat för varje år och kommer krisens år 2009 att öka rekordartat med 3-4 procent.
Behovet av snabb anpassning i krisen har lett till att parterna inom industrin träffat krisavtal som ger utrymme och möjligheter på den lokala nivån. Nästan 500 företag inom industrin hade vid halvårsskiftet tecknat lokala krisavtal. Uppsägningar har kunnat undvikas i mer än nio av tio företag. Uppemot 20000 medarbetare har kunnat arbeta kvar i företagen. Det är ett gott exempel på kraften i vad ansvarsfulla parter kan åstadkomma.
Krisen har tydligt exponerat de olika förutsättningarna i företagen, här hemma och i våra konkurrentländer. I Finland träffades i augusti ett nytt treårsavtal för den finska teknologiindustrin. Avtalet rör 130000 metallarbetare och ger 0,5 procent i löneökningar för perioden 2009/10 för fördelning i företagen. Man kan också komma överens i företagen om lägre eller inga lönehöjningar eller att skjuta på dem. Löneavtal från oktober 2010 respektive 2011 kommer att förhandlas under avtalsperioden.
Avtalet utgår från det nödvändiga i att värna konkurrenskraften i de enskilda företagen och från en gemensam insikt om att detta inte kan ske utan en fullständig lokal dispositivitet.
De kommande förhandlingarna i Sverige gäller också avtal inte för en verklighet, utan för många olika verkligheter. I förhandlingarna kommer möjligheten till lokala överenskommelser att vara mycket viktig.
En hård facklig samordning kring siffersatta krav blir – om kraven drivs igenom i avtal – ett allvarligt hot för företag som kämpar för att överleva och därmed också för jobben.
På onsdag publicerar KI sin årliga lönebildningsrapport. I förra årets rapport redovisade KI en analys av hur lönekraven påverkar arbetslöshet och inkomster. Slutsatsen var entydig: lägre löne- krav leder till lägre arbetslöshet och högre inkomster för hus hållen. När det gäller lönekravens effekt på svensk ekonomi gör Riksbanken en liknande analys.
I augustirapporten om konjunkturläget spår KI timlöneökningar i näringslivet med 2,0 procent 2010 och 2,1 procent 2011. Löneökningarna i industrin bedöms bli lägre och i offentlig sektor något högre. KI:s bedömning omfattar alla slags löneökningar, det vill säga centrala, lokala och rent individuella. Vi tror inte att löneökningarna totalt sett kommer att bli så höga som institutet antar. Något utrymme för löneökningar som bestäms i centrala kollektivavtal finns inte 2010 – om vi ska klara konkurrenskraften. Däremot kan det naturligtvis bli tal om lokalt beslutade löneökningar.
Centralt fastställda löneökningar har främst effekten att bestämma hur många som ska bli arbetslösa. När arbetslösheten stiger ökar de som har jobb sitt sparande för att ha en buffert om de själva skulle bli arbetslösa. Denna effekt är just nu betydligt större än den konsumtionsstimulans som de högre inkomsterna ger.
På många arbetsplatser har den sjunkande fackliga anslutningen och aktiviteten blivit märkbar under denna avtalsperiod. Av allt att döma är en orsak till det bristande förtroendet för facket en bred insikt om att verklighetens krav innebär att företag och anställda måste ges möjligheter att komma överens om vad de tycker är ändamålsenligt.
Man måste snabbt kunna göra ändringar och anpassningar och de lokala parterna känner sitt företags förutsättningar bäst.
Det finns alltså inte stöd för en konservativ facklig retorik, rigida kollektivavtal eller en centralstyrd lönepolitik som inte tar hänsyn till företagens och individernas förutsättningar. Vad arbetsmarknaden behöver är olika modeller med löneöverenskommelser på företagsnivån.
Det är stora utmaningar som parterna på arbetsmarknaden ställs inför under vinterns förhandlingar. Att skapa förutsättningar för att bromsa sysselsättningsnedgången måste ha högsta prioritet. Lönsamma och starka företag är bästa sättet att vända den svenska ekonomin på rätt köl igen.
BO ANTONI
Vd Sveriges Byggindustrier
BENGT HULDT
Vd Industriarbetsgivarna
PETER JEPPSSON
Vd TransportGruppen
DAG KLACKENBERG
Vd Svensk Handel
JONAS MILTON
Vd Almega
ANDERS NARVINGER
Vd Teknikföretagen
CHRISTER ÅGREN Vice vd Svenskt Näringsliv
