Nu har världens största idrottsarrangemang – OS i London – inletts. Som representanter för idrottsrörelsen skrev på Brännpunkt (23/7) är det hundra år sedan Sverige var värd för ett OS. Norge, som har liknande geografiska förutsättningar har varit värdland åt två vinter-OS, senast 1994.
Svenska Olympiska Kommittén har inlett en förstudie kring förutsättningarna att arrangera ett vinter-OS. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth (M) avvisade dock tidigt hela idén.
Det går att se de olympiska spelen på två sätt: Antingen som en kortsiktig kostnad eller som en långsiktig investering. I London kommer OS-byn att återanvändas som tusentals nya bostäder för att lätta på den akuta bostadsbristen. Spelen fungerar även som en stor social och ekonomisk upprustningsinsats för några av de mest utsatta områdena i staden. Som premiärminister David Cameron, ledaren för Liljeroths systerparti i Storbritannien, har sagt: Det är dags att göra upp med föreställningen att OS kostar mer än vad det är värt.
För att arrangera ett vinter-OS skulle Sverige behöva investera i ny infrastruktur. Men det behöver vi ändå göra om vi ska minska våra utsläpp och behålla vår konkurrenskraft. Det rör sig då om en del av de satsningar som identifieras i den så kallade kapacitetsutredningen som kommer att beslutas om i höst.
Sverige är i vissa delar mycket väl förberett att vara värdland. Snart står Globe Arenas och Friends Arena färdiga i Stockholm, där båda har kapacitet att agera värd åt issporter, och i Östersund/Åre finns förutsättningarna för snösporterna. En spridning av spelen till flera orter förutsätter dock Internationella Olympiska Kommitténs medgivande.
Tiden håller på att rinna ut för att ansöka om OS 2022. Förra gången det var aktuellt stoppade den socialdemokratiska ministern Bosse Ringholm processen tvärt. Oavsett om det ska dröja 110, 114 eller 118 år tills Sverige får stå som värd för sitt andra olympiska spel förtjänar frågan en seriös politisk hantering.
Per Åsling (C)
riksdagsledamot
