I början av sommaren presenterade justitieminister Thomas Bodström ett nytt förslag till svensk upphovsrättslag. Förslaget innebär stärkt rätt för upphovsmännen på allmänhetens bekostnad.
Bodström förklarade att han ville sätta stopp för ”konstnärligt häleri” och peer-to-peer-program (fildelningsprogram som Kazaa).
Fildelningsprogram förbjuds inte i sig, men det blir tydligt att det inte går att göra lagliga kopior av piratkopior - någonting som förmodligen redan gällt sedan tidigare, åtminstone skadeståndsrättsligt. Det finns dock fullt legitima skäl att använda fildelningsprogram, exempelvis för att sprida egna verk eller sprida verk som inte är skyddade av upphovsrätt. Den typen av användning är varken förbjuden i dag eller efter förslagets genomförande.
Det stora problemet med Bodströms förslag är enligt min mening ett annat. För det första begränsas utrymmet för hemmakopiering.
Det har tidigare varit tillåtet att framställa kopior för enskilt bruk. Inom ramen för denna krets ingick grannar,
arbetskamrater, familj med mera. Nu skall framställningen begränsas till privat bruk. Förändringen är inte bara språklig. Med privat avses en betydligt mindre krets än tidigare.
För det andra förbjuds kringgående av kopieringsskydd. Om man vill framställa en kopia av ett verk för privat bruk och det finns en kopieringsspärr, så får man inte bryta kopieringsspärren för att framställa kopian. I praktiken kommer detta leda till att upphovsrätten stärks på allmänhetens bekostnad.
Möjligheten till lagligt hemmakopiering kringskärs på ett sätt som sannolikt många har svårt att förstå. Varför skall jag inte få kopiera min cd-skiva med Robbie Williams så att jag kan spela den i bilen?
Upphovsrätten är en balans mellan allmänhetens behov av att få del av verk, den enskildes personliga integritet och sfär samt upphovsmannens behov av att få ersättning för sina vedermödor.
I denna balansgång väljer justititedepartementet en i praktiken svårkontrollerad väg som tummar på den personliga integriteten samtidigt som
den innebär små fördelar för upphovsmannen. Justitiedepartementet har här serverats en gigantisk pedagogisk uppgift i att förklara detta för allmänheten samt varför man valt den föreslagna vägen.
Bodströms förslag bygger på ett EG-direktiv varför handlingsutrymmet är begränsat. I delar kan dock justitiedepartementet välja andra vägar för att lösa upphovsmännens problem. Den som har synpunkter på förslaget kan därför göra sin röst hörd i remissomgången som pågår till september.
Finns det då andra vägar att gå? Ja. Ett alternativ till förslaget hade varit att arbeta mer aggressivt med kassettersättningsmodeller.
Kassettersättning innebär att man som konsument betalar en extra peng för lagringsmedia som är särskilt ägnade för framställning av exemplar för enskilt bruk, såsom ljudkassetter, videoband och inspelningsbara cd-skivor. Den extra ersättningen fördelas mellan upphovsmännen.
En annan möjlighet, som dock inte bjuds i direktivet, vore att branschen helt enkelt hade kommersiellt fått möta den
olagliga konkurrensen från de digitala alternativen. I dag är det ytterst svårt för den som vill göra rätt för sig ekonomiskt att ta del av Kazaas och andra fildelningsprograms funktionalitet. Det finns helt enkelt ingen att betala till.
Resultatet från datorföretaget Apples amerikanska försök med en betaltjänst för onlinemusik - fem miljoner sålda låtar sedan premiären den 28 april - visar dock att det finns en betalningsvilja hos konsumenterna när det existerar ett kommersiellt alternativ.
Svenska konsumenter har dock hittills nekats denna möjlighet, bortsett från några alltför tidiga försök under dotcom-åren.
När det gäller kassettersättningen så kommer den att i praktiken höjas något med det nya förslaget, men detta samtidigt som rätten till hemmakopiering inskränks och skyddet för kopieringsskydd införs.
Det tycks mig något ologiskt. Varför höja ersättningen om man samtidigt förbjuder det beteende som motiverar ersättningen? Den ekonomiska konsekvensanalysen i förslaget är för knapphändig för att
man skall kunna bedöma hur den ändrade juridiken påverkar branschens affärer, men en gissning är att det skulle vara mer tillfredsställande för både konsumenter och upphovsrättsindustri att konsumenterna betalar en engångsavgift för lagringsmedia och sedan få använda fildelningsprogram och liknande fritt.
Hemmakopieringen borde i stället tillåtas i minst samma omfång som gällt tidigare. Upphovsmännen skulle då få betalt för kopieringen genom den höjda kassettersättningen och den nya tekniken och de nya digitala distributionsvägarna riskerar inte att offras på upphovsrättens altare.
Kassettersättningen kan löpande justeras i förhållande till det ekonomiska utfallet och de praktiska realiteter som följer, till exempel införande av nya digitala tjänster för handel med upphovsrätt som Apples amerikanska musiktjänst iTunes.
Sverige har några av världens bästa och mest effektiva organisationer för att fördela ersättningen från kassettersättningen till upphovsmän och artister. Vi bör även kunna fördela
inkomsterna från en höjd kassettersättning rättvist och samtidigt ta med i beräkningarna att en stor del av lagringsmedierna används för att lagra sådant som inte är föremål för upphovsrättslig ersättning, exempelvis lagring av konsumenternas egna semesterbilder på cd-skivor.
Jag är övertygad om att vi behöver anpassa upphovsrätten till den digitala miljön och att upphovsrätten är ett viktigt incitament för att stimulera skapandet av nya verk. Upphovsrättsindustrin av i dag är långt från den tid då upphovsmannen värkte fram sin konst och litteratur i det fladdrande skenet av ett stearinljus.
Dagens verk är ofta resultatet av kostsamma, ekonomiska investeringar som måste ge lönsamhet för upphovsrättsinnehavaren. Det är därför viktigt att allmänheten har förtroende för upphovsrättslagen och erlägger ersättning för de verk den nyttjar så att upphovsrättsindustrin kan satsa på nya kostsamma produktioner av film och musik. Förslaget till ny upphovsrättslag riskerar att urholka det förtroendet, både vad
gäller den minskade rätten till hemmakopiering och de signaler som sänds avseende fildelning.
Det går inte enkelt att lagstifta bort ett utbrett beteende, utan folklig förankring och med potentiella negativa effekter på den personliga integriteten och framtiden för digitala distributionsvägar.
Ett alternativ med höjda kassettersättningar skulle ge positiva effekter för såväl branschen som konsumenterna. Under de veckor som är kvar på remissomgången borde särskilt den svenska upphovsrättens nyckelorganisationer IFPI, STIM, Copyswede och SAMI överväga en sådan modell som ett alternativ till det förslag som är för handen. I detta stärks nämligen upphovsmännens ensamrätt på allmänhetens bekostnad. Den typen av ändrad balans mellan upphovsmän och allmänhet kan vara farlig för upphovsrätten på sikt. Vad vi behöver är lagom mycket upphovsrätt.
Mikael Pawlo
biträdande jurist vid advokatfirman Lindahl
