För alla de människor som riskerar att sägas upp är det förstås en fruktansvärd situation, de människor som varje dag har satt klockan och gått till jobbet för landets välfärd. Men det handlar också om den kompetens dessa bilarbetare besitter och som nu riskerar att skingras för vinden. Därför är det helt avgörande att den kunskap som idag finns bland de anställda på Volvo och SAAB finns kvar att tas i anspråk i framtiden.

Volvo och SAAB är självfallet viktiga för Sverige men det handlar om så mycket mer. Satsningen från regeringens sida är bra, men den räcker antagligen inte. Konsekvenserna om man skulle lägga ner bilindustrin är förödande. Vad regeringen nu borde formulera är ett ”worse-case-scenario” för vad som skulle inträffa om svensk bilindustri försvann. Hur och vilka områden av samhället som skulle påverkas, inte enbart de direkt berörda, utan allt från underleverantörer till teknikutveckling, informationsteknik med mera.

När den moderatledda regeringen med näringsminister Olofsson i spetsen så envist deklarerar att staten på inga villkor ska äga bilföretag menar jag att de är fångar i sin egen retorik. I normala fall anser inte heller jag att staten är den bästa lösningen när det gäller att driva företag. Men just nu är det inte normalt. Då kan man inte vara så ideologiskt kategorisk som regeringen är nu.

Vårt ekonomiska förhållningssätt till staten som ägare måste vara pragmatiskt, något annat vore prov på ett dyrt kortsiktigt tänkande. Ledarskap måste stå över dogmatiska principer och eget kortsiktigt tänkande.

Nu är tid för mod, inte modlöshet.