I fredags kallade USA:s president Barack Obama, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown till presskonferens på G20-mötet i Pittsburgh. Obama berättade att en ny Iransk urananrikningsanläggning upptäckts vars typ och storlek pekade på att konstruktionen ”inte hade fredligt syfte”. Sarkozy sa att den iranska regimen hade till december att ”ändra sitt beteende” innan ytterligare sanktioner skulle införas. Brown framförde att en ”linje i sanden” måste dras och att Iran skulle isoleras ytterligare om inte landet blev en partner i det internationella samfundet.
Det är lätt att förstå dessa herrars frustration med ett land som tre gånger gått bakom ryggen på det internationella atomenergiorganet. Irritationen förstärks också när ländernas ansträngningar att förhindra att Iran blir ett urananrikande land verkar vara helt fruktlösa.
I skenet av denna utveckling är det naturligtvis förståeligt att använda hårda ord, utlysa tuffare tag och rita linjer i sanden. Denna strategi är dock kontraproduktiv när förhandlingar påbörjas i dag i Genève mellan de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, Tyskland samt Iran. Att anlägga en mjukare ton, sätta mindre press och försöka ha ett längre strategiskt tänkande är nämligen under rådande omständigheter den enda chansen att förhindra Iran från att bli en framtida kärnvapenstat.
Under 30 år har Iran varit under bilaterala och internationella sanktioner. Regimen har som synes både överlevt och kunnat fortsätta att utveckla sitt nukleära program. Det är således svårt att tänka sig att nya sanktioner kommer att ha någon signifikant annorlunda effekt – särskilt när både Ryssland och Kina fortfarande ställer sig tveksamma till de hårdaste sanktionerna som USA, Storbritannien och Frankrike förespråkar.
Som nyvald president sträckte Obama ut en hand till det iranska styret. Enligt en källa i Obamas administration bemöttes USA:s initiativ med kyla och efter det iranska valet i juni valde administrationen att återgå till en tuffare linje.
Vi är alltså i stort sett tillbaka där vi var under George W. Bush åren – sanktioner som inte verkar fungera och retorik som bara infekterar relationen ytterligare.
Dessutom envisas både Israel och USA med att ett väpnat anfall mot Iran är ett alternativ till att stoppa landet från att utveckla kärnvapen eller att vinna tid. Sådana påståenden är både militäriskt och intellektuellt odugliga.
Ett luftanfall med målet att slå ut Irans nukleära installationer skulle nämligen misslyckas. Vi vet inte till fullo hur den Iranska nukleära infrastrukturen ser ut och flera anläggningar, som till exempel den nyfunna i Qum söder om Teheran, är insprängda i berg och gör dem därför svåråtkomliga. USA:s försvarsminister Robert Gates erkände också för några månader sedan att ett preventivt anfall mot Iran bara skulle försena ett Iranskt kärnvapen ett till tre år. Andra experter tror att förseningen av ett luftanfall bara är ett eller två år.
Om en attack trots allt skulle bli verklighet kommer Iran att bli fast besluten att skaffa ett kärnvapen. Deras farhågor om att USA eller Israel utgör ett militärt hot mot deras säkerhet har ju då blivit konfirmerade och kärnvapen har ju historiskt sett haft en avskräckande effekt. Inom tre år efter ett misslyckat militärt ingripande i Iran kan vi då stå inför en situation där ett förnedrat och hämndlystet land förfogar över kärnvapen.
Att försöka bygga en ny relation baserad på dåligt tålamod, sanktioner och direkt eller indirekt hot om våld är ingen bra utgångspunkt. Istället för att fortsätta en policy som bevisligen inte fungerar är det nu dags för USA att deklarera att man inte kommer att använda sin militära vapenmakt för att slå ut Irans nukleära infrastruktur. Detta borde vara den första punkten på dagens förhandlingsagenda.
Först när detta är gjort kan man tillsammans utan rädsla börja utforma en strategisk och långsiktig policyplan för hur en upptining mellan väst och Iran skulle kunna se ut. Det är bara i en sådan miljö det internationella samfundet har en verklig chans att förhindra att Iran blir världens tionde kärnvapenland.
JOHAN BERGENÄS
säkerhetspolitisk analytiker, Monterey Institute Center for Nonproliferation Studies
