Det nyligen tagna försvarsbeslutet minskar resurserna för det militära försvaret. Beslutet baseras på ekonomiska grunder, men framför allt på att hotbilden mot Sverige har förändrats.

Den klassiska bilden av en främmande makt som utgör ett invasionshot mot vårt land gäller inte längre. Men att därför tro att Sverige som nation inte längre utsätts för några som helst risker är att blunda för verkligheten.

Faktum är att hoten och riskerna är mer verkliga och påtagliga än någonsin och även mer komplexa. Men de är i huvudsak inte militära. Därför måste vi våga se med nya ögon.
Den ökade frekvensen av våldsamma handlingar i vardagen är ett exempel på nutida hot som med små medel slår hårt mot samhället och dess medborgare. Utrikesminister Anna Lindh blev ett offer för detta och så även en rad andra människor som drabbats av våldet.

Den senaste naturkatastrofen med dess fruktansvärda följder har drabbat ett stort antal svenska medborgare, direkt och indirekt.
Den allt mer omfattande handeln med narkotika
och de brott som följer i den handelns spår utgör ett av de största hoten mot både Sverige och världen i stort. Listan över hot kan göras betydligt längre.
Därför är det nödvändigt att kvalitetssäkra avvägningarna i hot- och riskbedömningen, så att inte den aktör som ”skriker högst”, eller har den bästa relationen till beslutsfattaren, drar det längsta strået när resurserna för motåtgärder ska fördelas.

Frånvaron av ett militärt hot minskar dock hotbilden marginellt. Istället är det aningslösheten som har blivit vår kanske största fiende.
Nya hot uppstår hela tiden. Det kan handla om IT-risker, risker för världsomfattande smittspridning som exempelvis fågelviruset eller ”bara” medmänniskor som inte längre klarar av pressen i vardagen.
För detta finns inga patentlösningar. Men det finns möjligheter att underlätta, att skapa utrymme för konkreta insatser.

Det som krävs är både insatser från myndighetshåll och engagemang från den enskilda människan. Men för att den enskilda människan ska kunna agera
krävs kunskap, en kunskap som måste läras ut.
Ett samarbete och samordning över en mängd olika gränser är därför ett måste. Det handlar inte bara om att samarbeta med andra länder - nog så viktigt i sig - utan också om samsyn mellan olika aktörer inom landet som i dag arbetar alltför skilda från varandra.
Professionella resurser måste få hjälp av frivilliga insatser för att uppnå högsta möjliga effektivitet, vare sig det gäller att hantera ”vardagssäkerheten” eller allvarliga kriser eller svåra katastrofer. ”Vanligt folk är det mest pålitliga och solidariska släkte som finns”, framhöll nyligen en skribent.
Vi som arbetar inom Civilförsvarsförbundet vet att de frivilliga resurserna kan och vill. Vi vet också att deras medverkan är nödvändig för att samhället ska fungera bättre. Det handlar också om att skapa en medvetenhet hos både den enskilde individen och hos de ansvariga på högsta politiska nivå. En medvetenhet som gör det möjligt att agera snabbt, effektivt och utan dröjsmål när det
behövs.

Civilförsvarsförbundet har därför tillsammans med Ansvarskommittén och Försvarsberedningen tagit initiativ till ett seminarium i mitten av februari för att bland annat diskutera hur hanteringen av frågor av detta slag ska underlättas.

Den 16 januari inleds rikskonferensen Folk & Försvar där programmets fokus ändrats till en mer civil inriktning. Det är nödvändigt eftersom hoten och riskerna är av annan karaktär idag.
Ansvaret vilar på både den enskilde och den högsta samhällsnivån. Men det måste till politiska initiativ för att den enskilde ska ta det ansvaret. Vi måste skapa broar över administrativa avgrunder och broar över byråkratiska blockeringar

Kort sagt: Det behövs en övergripande samhällslösning, som ger människor möjlighet och kunskap nog att hjälpa sig själva och andra.

Någon aktör måste ges mandat att operativt samordna och skicka ut civila insatser i akuta situationer, en aktör som analyserar behoven och prioriterar vilka resurser som ska sättas in.
I trygghetens Sverige är tron
på att någon annan tar hand om problemen stor. Men trygghet får aldrig betyda tröghet.