Försvarsmakten ska enligt riksdag och regering lösa sina uppgifter med samma förband, oavsett var insatser behöver göras. Förbanden i den nya insatsorganisationen ska vara användbara för försvarets alla uppgifter.
Försvaret av Sverige sker inte längre med värnpliktsförband, användbara endast innanför landets gräns när konflikten väl har kommit hit. Försvaret ska med högkvalitativa anställda förband försvara Sverige i Sverige, men också kunna göra insatser för att hindra att kriser och konflikter når Sveriges gränser.
Försvaret ska därför kunna bidra till stabilitet genom insatser i närområdet (Norden, Östersjöområdet, EU), som görs tillsammans med andra.
Riksdagen beslutade förra sommaren nya mål och uppgifter för Försvarsmakten, baserade på en utvecklad säkerhetspolitik. Uppgiften för försvarsmakten är att enskilt och tillsammans med andra, i landet, i närområdet och utom närområdet, försvara Sverige och svenska intressen.
Försvarsmaktens arbete med att ändra anställningsvillkoren för officerare, så att en internationell tjänstgöringsskyldighet innefattas, ska ses i detta perspektiv.
Men frågan har funnits länge. Den behandlades redan i propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret år 2001 och även i 2004 års försvarsbeslut, av de då socialdemokratiska regeringarna. Den har lyfts fram av försvarsberedningen och återkom i försvarsbeslutet 2009.
Frågan beskrivs ibland som om den främst skulle handla om en plikt för officerare att tjänstgöra i Afghanistan. Det är fel perspektiv. Försvarsmakten har inga problem att rekrytera till sina insatser internationellt. Till de senaste Afghanistanrotationerna har det varit fler än tio ansökningar per befattning.
Skyldigheten till internationell tjänstgöring handlar istället främst om förbandens användbarhet, försvarets närområdesuppgifter och därmed om försvaret av Sverige, vilket tydliggjordes i det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet. Och om att alla yrkesofficerare behövs i verkställigheten av försvarets samtliga uppgifter.
Om inte alla officerare kan användas i insatser utanför Sveriges gräns, så försvagas försvarets förmåga att om nödvändigt agera i närområdet. Den kvalitetshöjning som kommer av att försvaret inte längre behöver bygga nya förband för insatser utanför landets gräns skulle riskeras. Att återgå till två strukturer eller insatsorganisationer, där vissa förband inte går att använda för att värna landets alla intressen är inte ett alternativ.
Internationell tjänstgöringsskyldighet är i sak förklarad av att försvaret ska kunna fullgöra sina skyldigheter, att försvara Sverige och Sveriges intressen. Givetvis förenklar tjänstgöringsskyldigheten också rotationer för traditionella fredsinsatser internationellt. Genom detta kommer samövade förband att kunna rotera till olika insatsområden, vilket stärker försvarets kvalitet och den operativa förmågan i insatserna.
Fram tills nu har alla officerare som anställts efter 2003 haft internationell tjänstgöringsskyldighet. Alla officerare som antagits till högre kurs har också haft det. Alla de soldater och sjömän som nu anställs på hel- eller deltid har det tillika. Officerare anställda före 2003 har dock haft andra avtal. Det är dessa avtalsförändringen nu gäller.
Den absoluta merparten av officerare, inklusive Officersförbundet, har visat sig stödja förändringen som sådan, vilket är mycket välkommet. Officersförbundet har dock varit kritiskt mot myndighetens hantering av frågan.
I den svenska modellen är det parterna – Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna – som har att förhandla och komma överens om avtal och arbetsvillkor.
Grundfrågan handlar dock om att försvaret behöver kunna använda alla officerare för att lösa försvarets alla uppgifter, försvaret av Sverige och Sveriges intressen, inom och utom landet. Därför är det glädjande att de allra flesta beslutat sig för att stödja de nya avtalen, som möjliggör ett mer användbart försvar.
STEN TOLGFORS (M)
försvarsminister
