Det är dags att anpassa skattesystemet så att det inte längre missgynnar cykelpendlare.

Per Ankersjö

Den 4 september presenterade regeringens cykelutredare på Brännpunkt en sammanfattning av sina förslag för att göra det lättare och säkrare för cyklister att ta sig fram i trafiken. Syftet är att fler ska kunna och våga välja cykeln som transportmedel.

Som ansvarig för de cykelstrategiska frågorna i Stockholms stad välkomnar jag utredningens förslag. Jag noterar också att flera av de önskemål som jag har fört fram för stadens räkning, som möjligheten att i vissa fall få cykla mot enkelriktat och införandet av så kallade cykelfartsgator, glädjande nog finns med i utredningens föreslagna batteri av åtgärder. Dessa, i kombination med stadens cykelmiljard och kommande cykelplan, kommer att spela en avgörande roll för målet att Stockholm på sikt ska kunna mäta sig med världens bästa cykelstäder såsom Köpenhamn och Amsterdam.

I regeringens direktiv till cykelutredningen saknas emellertid en viktig dimension: Hur en förändring av skattesystemet kan påverka pendlarnas val av transportmedel.

De allra flesta av oss har nog en cykel stående i garaget eller i cykelstället utanför lägenheten. Många av oss använder den nog också ibland för att ta oss till och från arbetet, och i Stockholm ökar glädjande nog andelen cykelpendlare varje år. Men ju längre distansen till arbetet blir, desto mindre blir också benägenheten att välja cykeln. Med en elcykel ökar däremot avståndet som man är villig att pendla, problemet är bara att dessa fortfarande är väldigt dyra. Det är här skattereglerna kommer in i bilden.

I dagsläget har arbetsgivaren möjlighet att under förmånliga skatteregler erbjuda sina anställda en tjänstebil. Men om en arbetsgivare istället skulle vilja erbjuda sina anställda en tjänstecykel, exempelvis en elcykel, så kommer den anställde att förmånsbeskattas för hela beloppet. Även i jämförelse med kollektivtrafiken är cykeln skattemässigt missgynnad eftersom en arbetstagare under vissa förutsättningar får dra av en del av resekostnaden mot sin lön.

Utöver de nödvändiga förändringarna av trafikregler och trafikplanering som krävs för att prioritera upp cykelns ställning som trafikslag är det därför också dags att anpassa skattesystemet så att det inte längre missgynnar cykelpendlare.

I Storbritannien finns sedan en tid ett system med tjänstecyklar. Detta innebär att anställda kan låna cykel och säkerhetsutrustning av arbetsgivaren utan att förmånsbeskattas. Jag tycker att Sverige borde följa det exemplet och möjliggöra för arbetsgivare att låna ut cyklar och elcyklar till sina anställda utan att dessa tas upp som beskattningsbar förmån.

I framför allt städerna är frågan om att prioritera framkomligheten och säkerheten för cyklister avgörande om vi ska kunna råda bot på trängselproblemen och även kunna nå våra klimatmål. Att cykling dessutom medför positiva effekter för den enskilde, såsom ett billigare transportmedel och vardagsmotion, gör säkert också att fler gärna skulle välja cykeln framför bilen om bara rätt möjligheter fanns. Detta gäller naturligtvis även för långdistanspendlare, och för dem torde en avgörande sådan vara tillgången till en elcykel.

Det vore därför logiskt att vi i samband med att vi prioriterar upp cykeln som trafikslag i stort också gör upp med skattereglernas styvmoderliga behandling av cykelpendlare. Att införa möjligheten för en skattebefriad förmånscykel skulle därför vara nästa naturliga steg.

PER ANKERSJÖ (C)

stadsmiljöborgarråd