Unicef delar Anders W Jonssons uppfattning (29/7) att sifferexercis inte får stjäla fokus från de mest utsatta barnen i Sverige. Det är just den fattigaste gruppen vi vill lyfta fram med rapporten Measuring Child Poverty. Jonsson förespråkar att barnfattigdom endast ska mätas med absoluta mått, inte i relation till välståndet i det övriga samhället. Han glömmer därmed både barnets perspektiv och hur komplext det är med fattigdom.
Sett ur barnets perspektiv och i enlighet med barnkonventionen, så har barn alltid rätt att ses utifrån den kontext och det samhälle de lever i. Unicef anser att det är avgörande att inte enbart mäta barnfattigdom i antal, utan att även granska varaktighet, djup och omfattning av fattigdomen. Det här har stor betydelse eftersom konsekvenserna för det enskilda barnet blir större ju tidigare ett barn hamnar i fattigdom och ju längre den varar. Det är därför det är allvarligt att Sverige hamnar på plats 22 av de 35 undersökta länderna, när det handlar om hur djupt vissa barn tillåts falla under den relativa fattigdomsgränsen.
Barn som lever i fattigdom och socialt utanförskap löper högre risk än andra individer att drabbas av ohälsa, sociala problem, läs- och skrivsvårigheter, våld, mobbning, ungdomskriminalitet, arbetslöshet och diskriminering. Att ta sig ur en situation med djup fattigdom och bryta detta sociala arv är väldigt svårt för en individ. För ett barn, som varken får stöd från föräldrar eller från samhället, är det i princip omöjligt.
Hur väl barns rättigheter tillgodoses handlar i slutändan om politiska prioriteringar. För att bekämpa barnfattigdomen i Sverige måste regeringen anta en strategi som fokuserar på den grupp som har det allra sämst ställt och som lever i socialt utanförskap. För att bryta socialt utanförskap är skolan den enskilt viktigaste faktorn. Ett av Unicefs krav är därför att alla barn i Sverige får den kvalitativa utbildning som de har rätt till, oavsett boendekommun eller bakgrund.
VÉRONIQUE LÖNNERBLAD
generalsekreterare Unicef Sverige
