Den här veckan ska ett beslut fattas i Köpenhamn som kommer att vara helt avgörande för om vi kommer att klara av att hantera den största krisen i mänsklighetens historia. Vi är ännu mycket långt ifrån ett juridiskt bindande avtal med substantiella krav på utsläppsminskningar.

Köpenhamnsmötet äger rum under UNFCCC, United Nations Framework on Climate Change. Målet är tydligt, att minska utsläppen så att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till följd av mänsklig verksamhet inte ger upphov till farlig temperaturhöjning. Man pratar här också om ett tröskelvärde, då systemet blir självaccelererande vilket givetvis får förödande konsekvenser för vårt klimat. IPCC, ett FN-organ som ansvarar för att sammanställa och analysera klimatdata vidhåller att de vetenskapliga klimatmodellerna sätter den här gränsen vid två grader. Sveriges chefsförhandlare i Köpenhamn, Anders Turesson instämmer och säger sig inte vilja något annat än att förhandlingarna ska nå detta mål.

Det är då mycket anmärkningsvärt att man samtidigt föreslår utsläppsminskningar som man vet med sig inte kommer att räcka till på långa vägar. Få miljöforskare tror på allvar att de föreslagna utsläppsminskningarna överhuvudtaget kommer att räcka för att nå detta mål och varken 20 eller 30 procent kommer då att räcka till. Frågan kvarstår då vad det egentliga målet är. Fyra grader? Sex grader? Det är förståeligt att man från regeringens håll räds en alltför progressiv klimatpolitik men att samtidigt inte erkänna att de lagda förslagen är otillräckliga är direkt oansvarigt och vilseledande.

EU har en betydande roll i förhandlingarna, men yttrar sig mycket sparsamt och låter allt ske bakom stängda dörrar där man kan undvika såväl observatörer som problematiska delegater. Trots detta upptäcktes och exponerades de kryphål vad gäller landanvändning som Sverige, Finland och Österrike hade föreslagit. Om förslaget går igenom har man uppskattat att 3 procent av de lovade utsläppsminskningarna skulle kunna undvikas inom EU. Den senaste veckans debatt i förhandlingsrummen har framförallt skett mellan de mest utsatta önationerna, de oljeexporterande nationerna och de stora kolosserna, Kina och Indien.

De små önationerna är nu väldigt rädda då de vet att ingen annan kommer att företräda en ansvarsfull klimatpolitik. Vid två graders temperaturökning eller mer beräknar man att dessa länder kommer att helt dränkas av havsvattennivåns höjning. Detta hotar nationer och hela kulturer med undergång och kommer innebära att hundratusentals människor förlorar sina hem. Det är då inte konstigt att företrädarna för dessa länder är mer högljudda i förhandlingarna, att vi hör dem mer än de andra och att de också föredrar de öppna rummen där listiga förhandlare inte enbart kan fokusera på hur man ska komma undan med att göra så lite som möjligt.

Det är inte bara önationer som kommer att drabbas hårt av klimatförändringarna. Man talar om en tyst kris och redan i dag beräknas trehundratusen människor dö årligen till följd av våra historiska utsläpp av växthusgaser. Antalet människor som svälter i världen uppskattas av FN ha ökat med 100 miljoner från 2008 och nu beräknar man att mer än en miljard människor lever med hungersnöd. Med klimatförändringar ser vi en kraftig ökning av törst- och hungersnöd, ett sviktande jordbruk och fler naturkatastrofer än tidigare. Framöver väntar man sig också att många fler människor kommer att drabbas till följd av en ökad frekvens av antalet naturkatastrofer. Då ska man också inse att det är de fattigaste som lever i nationer som utan tillstymmelse till skuld i klimatfrågan som också kommer att drabbas värst. Redan i dag beräknas kostnaderna för de klimatförändringar vi utsätts för att uppgå till 125 miljarder dollar årligen.

EU har tidigare lovat 30 procent utsläppsminskningar villkorat att andra länder också vidtar liknande åtgärder. Detta har Turesson också sagt gång på gång till media och i förhandlingarna. Med stor säkerhet kommer man innan veckan är slut att gå med på den här minskningen, allt annat vore ett gigantiskt misslyckande i Köpenhamn.

Vad man då inte erkänner är att man för att verkligen nå tvågradersmålet så måste man höja ambitionerna dramatiskt. För att verkligen nå dit krävs åtaganden om utsläppsminskningar på åtminstone 40 procent för de länder som enligt Kyotoprotokollet förbinds med utsläppsminskningar och då utan kryphål i förslagen. Som ordförandeland i EU har Sverige en unik möjlighet att ta ledarskap i EU och inom klimatfrågan. Nu är det upp till bevis för regeringen och då räcker faktiskt inte vackra ord som för medborgarna bakom ljuset med hela jorden som insats.

ERIK MALM

observatörsdelegat på COP 15, språkrör Gröna Studenter STockholm, student i Miljövetenskap på Stockholms universitet