I en liten märklig inlaga klagar den vänsterpartistiska EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson på att EU nu utvecklar en gemensam utrikespolitik och anser att ”händelserna i Nordafrika och Mellanöstern visar att EU inte är moget för en enda gemensam utrikespolitik” (Brännpunkt 6/3).
På intet sätt. Visar dessa utmaningar någonting med stor tydlighet så är det att en sådan utveckling är en nödvändighet.
Men då utgår jag från att vi talar från en ambition att verkligen kunna ha inflytande, värna våra intressen och främja våra värderingar. Det är när vi arbetar tillsammans vi har möjlighet till inflytande.
Ser man däremot utrikespolitiken mest som en möjlighet till inrikespolitiska piruetter kan det möjligen te sig annorlunda – och det skall medges att det även på senare tid har gått att se en och annan tendens i den riktningen.
Uppgiften att hjälpa till att bygga demokratier i Nordafrika, och att möta de enorma ekonomiska och sociala utmaningarna där, kräver ett EU som arbetar tillsammans.
Vår uppgift är att vara med och såväl utforma som genomföra denna gemensamma europeiska utrikespolitik. Och just i fallet stöd till demokratierna i Nordafrika har vi ju tillhört de allra aktivaste. Jag var den första av EU:s utrikesministrar som landade i Kairo för samtal om det arbetet.
Den gemensamma europeiska utrikespolitiken bygger självklart på en solidaritet mellan medlemsstaterna. Börjar de spreta iväg i olika riktningar omedelbart efter det att våra diskussioner i Bryssel resulterat i en enig linje försvagas självfallet den gemensamma politiken.
Och det skall medges att det ju även i detta avseende ibland har funnits tendenser åt det hållet.
Eva-Britt Svensson tillhör ett parti som är mot vårt medlemskap i den Europeiska Unionen.
Vi andra har anledning att ta de uppgifter som arbetet med en gemensam europeisk utrikespolitik innebär på största allvar. Det handlar om våra möjligheter till inflytande i en värld av ständigt nya utmaningar.
CARL BILDT (M)
utrikesminister
