Elinor Odeberg

Den ytliga personkulten och pr-byråernas intåg i politiken försvårar för väljarna att göra ett informerat val.

Elinor Odeberg

Jimmie Åkessons högra hand Erik Almqvist har avsagt sig alla sina uppdrag för SD, efter att en video där han, i sällskap av två partikamrater, kallar en kvinna för ”lilla horan” och en man för ”babbe” (nedsättande slang för ”svartskalle”) offentliggjorts på Expressens hemsida.

Ännu ett i raden av exempel på Sverigedemokrater som gör bort sig och blottar sina människofientliga åsikter, som är lika starka som deras rasistiska rötter är djupa. Den efterföljande presskonferensen hanterades enligt sverigedemokratisk tradition – genom att skylla på någon sorts tillfällig förvirring och psykisk ohälsa.

Ingen har väl glömt sverigedemokraten som gick ut i medierna och hävdade att han blivit överfallen och fått ett hakkors ristat i pannan, vilket sedan visade sig vara hans eget verk för att få sympatier?

De flesta mediebevandrade människor känner till detta. Men frågan är om SD:s sympatisörer gör det. Det finns gott om rasism i Sverige, vare sig vi vill se det eller inte, men jag tillhör kategorin som inte tror att alla som röstar på Sverigedemokraterna, som är ett rasistiskt parti, själva är rasister. Likaså tror jag inte att alla som röstade på Moderaterna stöttar den pågående utförsäljningen av svensk välfärd. Det går att dra liknande paralleller från alla riksdagspartier. Gemensamt är den kommersialisering som skett av svensk politik.

Moderaternas medlemmar har alla försetts med en pr-strategisk ordlista där de uppmanas att säga ”mångfald” istället för ”privatisering”, ”skattesänkning” ska ersättas med ”skattelättnad” och ett klädkodex där de ombeds att fimpa pärlhalsbanden och de strama slipsknutarna; allt för att politiken ska förpackas på det mest väljarvänliga sättet. Det blir allt svårare att identifiera de ideologiska rötterna, samhällsidén, eftersom de är så skymda av emballaget.

Givetvis är det negativt för Sverigedemokraternas opinion att en av deras toppolitiker framstår som ett praktas inför hela svenska folket, och tur är väl det. Men den förytligade partipolitiken, där man bara kan sätta epitetet ”nya” framför sin partilogga och vips är historien anpassad efter vinden, där fokus ligger på person snarare än parti, spelar SD i händerna. Då kan det plötsligt räcka med att avsätta syndabocken.

Den ytliga personkulten och pr-byråernas intåg i politiken försvårar för väljarna att göra ett informerat val. Sanningen är att de politiska förslagen, den politiska verkligheten, har väldigt lite att göra med person och förpackning, utan bottnar i ideologi, parti och historia. De är ett resultat av en demokratisk process som överhuvudtaget inte synliggörs i ett medieklimat där allt handlar om ledarskap och framtoning.

När hördes senast en diskussion om vad för sorts samhälle vi vill leva i? Då skulle vi verkligen se partipolitiska skiljelinjer. Hela SD:s spacklade fasad som ”invandrarkritiker”, snarare än rasister, skulle krackelera totalt.

När vi inte står för vår politik, oavsett var på den politiska skalan den ligger, alienerar vi väljare och medlemmar och hämmar människors tro på partipolitiken som förändringskraft. En omfattande studie från 2010 av forskare på Göteborgs Universitet visar att var femte ung svensk mellan 18–29 år kan tänka sig att sälja sin röst. Politikerföraktet växer, vilket gynnar högerextrema populistiska krafter som är ”anti-etablissemanget”. Majoriteten av riksdagspartierna har svårt att rekrytera nya medlemmar, framför allt unga. Detta slår hårdast mot partier på vänsterskalan som bygger på kollektiv organisering.

Hade Almqvist fått sitta kvar hade många varit upprörda. Men det hade åtminstone varit uppriktigt. Sverigedemokraternas enskilda fall är inte enskilda fall, de är en trend. Nästa person kommer inte att ha andra åsikter, bara vara lite mer medietränad.

ELINOR ODEBERG

chefredaktör S-studenters idépolitiska tidskrift Libertas