Sedan min första debattartikel publicerades här på SvD Brännpunkt den 15/7, har vi sett död och förödelse på båda sidor. En miljon israeler från norra Israel, inklusive Haifa, har befunnit sig i skyddsrum. Invånarna i Sderot i södra Israel har utsatts för ständig raketbeskjutning från Gazaremsan.

Antalet civila israeliska dödsoffer ökar för var dag som går. Det finns oro, men det råder ingen panik. Och 85 procent av israelerna stödjer de pågående militära operationerna. Varför?

Under veckan som gått har jag fått flera svar på min debattartikel. En del av dessa är skrivna som en historielektion. Det hade jag också kunnat göra. Men nu befinner vi oss i juli år 2006 och det finns inte längre någon israelisk närvaro, varken i Libanon eller på Gazaremsan.

I maj år 2000 lämnade Israel Libanon, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 425 och drog sig tillbaka till internationellt erkända gränser. I augusti år 2005 avslutade Israel sin militära och civila närvaro på Gazaremsan. Vi befann oss därmed i en situation där vi kunde starta om med ett oskrivet blad.

Vad var Libanons och palestiniernas respons på denna nya situation? Ansvarslös. Jag delar inte Salah Abdel Shafis åsikt om att grundproblemet är ockupation; eftersom det inte existerar någon ockupation av Gazaremsan eller av Libanon.

Vad dessa terrorister vill uppnå är att Israel utplånas. När Israel står öga mot öga med sådana hot, har vi inget annat val än att agera i självförsvar.

Jag skulle vilja fråga Fabia Midman: om Shebagårdarna är så viktiga för Hizbollah, så varför framställde Nasrallah sin senaste provokation - kidnappningen av de israeliska soldaterna - som ett försök till att köpslå om frigivningen av libanesiska fångar i Israel?

Hizbollah kommer inte att sluta med sin terror även om Shebagårdarna skulle tillfalla Libanon, om så alla libanesiska fångar frigavs och om alla andra Hizbollahs krav uppfylldes. Hizbollah vill radera Israel från kartan - precis som dess sponsor Ahmadinejad.

För övrigt behandlas Shebagårdarna i det israelisk-syriska avvecklingsavtalet som satte punkt för kriget 1973, eftersom det var syriskt territorium vid den tidpunkten. Syrien vägrar att definiera sin gräns med Libanon.

Om Syrien skulle gå med på att överlåta dessa gårdar till Libanon, skulle det bli en fråga mellan Israel och Libanon. Men fram till dess, fungerar Shebagårdarna enbart som en förevändning för Hizbollah att attackera, provocera och destabilisera Israel och hela regionen.

Kära läsare, lägg undan alla dessa frågor för ett ögonblick och fråga dig själv: Varför i hela världen behöver ett politiskt parti - som Hizbollah vill framställa sig som - en arsenal bestående av 12 000
missiler?

Varav några av dem har en räckvidd på 50 kilometer och till och med längre? Och varför vill någon förse dem med dessa? Jo, därför att det finns en ondskans axelmakt, som sträcker sig från Teheran till Damaskus till Beirut och till Gaza.

Medlemmarna av denna axelmakt gör ständigt upp planer på hur man ska få varje chans till en politisk process att spåra ur. Vartenda begynnande försök till en fredsprocess förstörs. Iran och Syrien utnyttjar sina befogenheter i området för att främja sina mål och tillgodose sina behov, på bekostnad av både de libanesiska och palestinska folken.

Jag är dessutom övertygad om att tidpunkten för Hizbollahs provokation inte var en slump. Deras sponsorer i Teheran behövde avleda de internationella påtryckningarna och uppmärksamheten kring deras kärnvapenprogram.

Deras syriska medlöpare behövde minska på trycket och den på den kritik de har ådragit sig på grund av deras inblandning i mordet på den före detta libanesiska premiärministern Rafik Hariri. Därmed fick
Hizbollah fria händer, men organisationen som var glad att vara till hjälp, misskalkylerade Israels reaktion.

Mot denna strategiska allians, som riktar sig mot Israels existens använder vi det försvar som är nödvändigt i förhållande till hotet. Tyvärr har våra fiender tidigare misstolkat vår vilja att visa återhållsamhet som ett tecken på svaghet.

Så vad har Israel för mål i denna situation? Våra mål stämmer till fullo överens med världssamfundets.

• Vi vill ha tillbaka våra soldater.
• Vi vill ha ett omedelbart slut på attackerna och raketbeskjutningen från Gaza och Libanon mot israeliskt suveränt territorium.
• Vi vill att Hamas ska avsäga sig terror som politiskt vapen. Och att Hamas ska erkänna vår rätt att existera, liksom tidigare ingångna avtal.
• Vi vill att den libanesiska regeringen ska förverkliga FN:s säkerhetsråds resolution 1559, som innebär att Hizbollah avväpnas och att libanesiska trupper omgrupperas till södra Libanon.

Det är dessutom min förhoppning att EU:s regeringar, inklusive Sveriges, vid det här laget har insett var Hizbollah hör hemma: bredvid Hamas på EU:s lista över terrororganisationer.

Är dessa mål möjliga att uppnå? Det är mål som vi delar med det internationella samfundet. Det är mål som är formulerade av G8- länderna och av den så kallade Kvartetten, det vill säga Ryssland, EU, USA och FN.

Detta är en ganska mäktig koalition. Kommer palestinierna att vara med på detta? De har en valmöjlighet: acceptera dessa krav och ändra händelse utvecklingen mot en fredlig lösning.

Kommer den libanesiska regeringen att vara med på detta? Jag har läst vitt och brett om Libanons svaghet och dess oförmåga att ta itu med Hizbollah.

Jag frågar mig själv varför inte den folkrörelse - som med omvärldens stöd för bara ett år sedan lyckades få 40 000 beväpnade syriska trupper ut ur landet - inte kan handskas med Hizbollah?

Det är sant att Hizbollah är en tuff motståndare. Men med stöd från hela världssamfundet, tror jag att den libanesiska regeringen har vind i seglen för att ta itu med denna fråga. Men olyckligtvis väljer den en annan bana.

Så vart går vi nu? Vägen ut ur denna situation har ritats upp av det internationella samfundet och vi stödjer den till fullo. Lugn och stabilitet i Libanon och de palestinska områdena ligger i Israels liksom i världssamfundets intresse.

För att detta ska inträffa, måste ondsinta människor som Nasrallah och Khaled Mashal flyttas till åskådarplats och ledare som Ahmadinejad och Assad marginaliseras.

Jag är 57 år, Israel är 58 år. Ingen av oss har fått uppleva en enda dag i fred, på det sätt som Sverige gjort under de senaste 200 åren. Vi har rätt till ett fredligt och normalt liv.

Precis som vilken annan människa, precis som vilken annan stat eller nation i världen. Det är inget genetiskt fel på oss eller på våra arabiska grannar. Det är upp till oss att ta vårt öde i våra egna händer och uppnå fred.

Är detta möjligt? Mitt svar, som jag hoppas jag delar med Salah Abdel Shafi, Fabia Midman och Bo J Theutenberg, är ett klart och tydligt ja.

Fotnot: Syriens och Libanons ambassader har avböjt att delta i debatten.