Det beslut om medverkan med flygstridskrafter inom ramen för den FN-mandaterade, Natoledda operationen i Libyen som riksdagen beslutar om i morgon kan bli historiskt.

Beslutsprocesserna, både inom Nato och Sverige, har faktiskt gått ovanligt fort; från antagandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1973, över Natos beslut att ta över hela insatsen, till det svenska beslutet om deltagande, har det bara tagit omkring två veckor.

Detta, och den stora politiska enighet i riksdagen som rått kring denna insats, är på många sätt en framgång för vad man kan kalla den nya svenska säkerhetspolitiken. Hela processen så här långt utgör också en framgång både för hela FN-systemet och Nato, även om full enighet inte alltid rätt.

Det innebär inte att operationen är riskfri. Den svenska insatsen dimensioneras nu till två–tre månader, men om det inte under denna tid skapas en politisk lösning i Libyen avseende landets framtid kan operationen dra ut på tiden. Det mandat som resolution 1973 ger den Natoledda insatsen är långtgående, men det omfattar inte en markintervention. Ett delat Libyen eller en situation motsvarande ett permanent inbördeskrig i landet är tänkbara scenarier, med allvarliga konsekvenser för det internationella samfundets engagemang.

Libyeninsatsen genererar också starka implikationer för svensk säkerhetspolitik. Dessa konsekvenser kan faktiskt bli större än den svenska operationen i Libyen i sig.

Konceptuellt är begreppet säkerhetspolitik numera problematiskt. Allt anses vara säkerhetspolitik; från militärt försvar till terrorism, epidemier och klimatförändringar. Traditionellt är säkerhetspolitiken det politikområde där utrikes- och försvarspolitik överlappar varandra; en politik till skydd för det egna landets överlevnad i första hand och för global fred och säkerhet i andra hand. För att föra en säkerhetspolitik krävs alltså både civil och militär förmåga.

Betraktar vi Libyeninsatsen i detta ljus framträder faktorer som skiljer sig ganska radikalt mot de som företrädare för svensk utrikespolitik brukar betona.

FN:s säkerhetsråds roll har visat sig central. Men lika central har Natos roll varit – som regional organisation under FN-stadgan och framför allt som utförare av säkerhetsrådets vilja, resolution 1973. Detta gör att Nato därmed blir den centrala organisationen för säkerhetspolitiska insatser med substantiella militära inslag även för Sverige. Detta är inte nytt, men har länge varit förträngt i den svenska offentliga debatten.

EU har däremot framstått som en viktig men i huvudsak civil aktör, utan förmåga att leda större militära operationer. Detta är inte heller något nytt – EU är inte och kommer inte heller att bli någon stor militär aktör – men har ändå väckt uppmärksamhet i Sverige. Inte minst många så kallade försvarsbloggar har med förvåning noterat EU:s begränsade roll i Libyen.

En orsak till det är givetvis alla de många linjetal om EU som den viktigaste säkerhetspolitiska organisationen för Sverige, som hållits av de främsta företrädarna för den svenska utrikespolitiken. Men även EU:s Lissabonfördrag är tydligt i detta sammanhang; enligt dess artikel 42.7 utgör Nato, och inte EU, i praktiken försvaret för de cirka 75 procent av EU:s medlemmar som också är Natoallierade.

Svensk säkerhetspolitik har dock förändrats radikalt de senaste åren. 2009 års försvarsinriktningsproposition med sin solidaritetsförklaring var det avgörande steget. Svensk allianslöshet kvarstår visserligen, men görs irrelevant av den nya identitetsdefinitionen, det vill säga att Sverige är ett land som bygger säkerhet med andra länder. Libyeninsatsen ligger helt i linje med detta.

Men Libyenfallet är samtidigt ett tecken på att svensk säkerhetspolitik fortfarande är suboptimal. Att tillhöra ett kärnland i den europeiska politiken innebär att också att vara Natomedlem. Hade vi varit medlemmar i alliansen hade svenska representanter varit med från dag ett vid de möten där operationen började planeras, kunnat tillstyrka förslag och på egen hand avföra andra från Natos dagordning.

Vi hade kunnat vara på plats med förband direkt i stället för att sitta och vänta på en förfrågan från Natohögkvarteret, vi hade haft alla ingångsvärden för de militära operationerna och hade också kunnat bedöma dem självständigt. Vi hade kort sagt kunnat föra en proaktiv politik med ett stort inflytande över hela operationen; Natos beslutsfattandeprocesser är helt mellanstatliga och alla alliansmedlemmar har vetorätt.

Utan att avskaffa allianslösheten utgör Sverige en randstat i den europeiska säkerhetspolitikens periferi. Frågan är om det är där vi vill befinna oss.

MIKE WINNERSTIG

Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien