Nätverket” Alliansens vänner startade i slutet av 2008. Syftet med organisationen sägs vara att ge stöd till allianspartierna utan att vara direkt knutna till partiorganisationerna. Det är förstås helt okej.
Även vi rödgröna möter många sympatisörer som säger att de vill stödja det rödgröna alternativet utan att för den skull knyta upp sig till ett av partierna.
Miljöpartiet har i dagarna framfört krav om tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare. Med större bidragsgivare menar vi de som ger mer än 20 000 kronor om året. Vi har sagt att redovisningsplikten ska omfatta partiernas riksorganisationer, men också partiernas regionorganisationer i syfte att motverka möjligheter att partierna inom sina egna organisationer kringgår regeln.
Vi vill också att redovisningsplikten ska omfatta personvalskampanjer för att undanröja alla misstankar om att ekonomiska intressen kan köpa upp kandidater som blir bidragsgivarnas ”egna” ledamöter i beslutande församlingar.
Men vi vill gå längre än så. Vi anser att även fristående kampanjorganisationer, som till exempel Alliansens Vänner, frivilligt ansluter sig till en överenskommelse som innebär att man offentligt redovisar bidragsgivare som ger mer än 20 000 kronor om året.
Intressegemenskapen med alliansregeringen är solklar. Fram till i går hade Alliansens Vänner köpt annonser för 1 124 390 kronor enligt TNS Sifo. Frågan är: var kommer de hemliga bidragen ifrån? Vilka ekonomiska intressen döljer sig bakom de pengar som organisationen får in och använder för att stödja regeringen?
Det finns många exempel på att starka ekonomiska intressen betalat omfattande belopp för att tillskansa sig inflytande över politiken. I Finland avslöjades härom året att ett fastighetsbolag försökt köpa sig politiskt inflytande av såväl enskilda riksdagsledamöter som av partierna Samlingspartiet och Centern. Liknande fall har avslöjats i Frankrike, Irland, Tyskland, Spanien och Italien.
Moderaterna är det parti som mest hårdnackat vägrar överge en uppenbart korrumperad struktur som gör det möjligt att dölja politiskt mygel och korruption. Att bidragsmottagandet är som störst under valår leder förstås till misstankar att bidragsgivarna ställer politiska motkrav för att i hemlighet bidra till valkampanjerna. Men ingen vet.
Varken journalister, väljare eller politiska motståndare har möjlighet att veta vilka bidragsgivarna är. Det går inte att kontrollera. Allt är hemligt. Vi kan med andra ord inte vara säkra på att det finns pengar inblandade i beslut om att tillåta en gasledning i Östersjön eller tillåta byggandet av ny kärnkraft. Denna typ av misstankar kan man undvika med en tydlig redovisning av bidragsgivarna. Med hemliga fonder och med organisationer som Alliansens vänner försöker man kringgå att redovisa särintressen.
Alliansens Vänner vill framstå som en kampanj grundad av vanliga medborgare tacksamma mot alliansen. Det hela är istället ett uttryck för ”astroturfing”, där PR-konsulter skapar fiktiva gräsrotsorganisationer. Redan första dagen Alliansens vänner officiellt existerade fick de klang och jubel från både Svenska Dagbladet och Alliansenregeringen själva.
Det är naturligtvis bra att medborgare engageras i politiken. Men det är orimligt att ekonomiska intressen kan köpa sig politiskt inflytande i hemlighet.
Att Alliansens vänner samlar in pengar är ingen hemlighet, det offentliggörs på deras hemsida. Men hur mycket pengar de samlar in och vilka bidragsgivarna är borde också offentliggöras. Att pengarna används till ”sponsring” av alliansens valkampanj för att de ska återvinna regeringsmakten är ju självklart. Då borde det också vara lika självklart att offentliggöra bidragsgivarna. Väljarna måste få veta om det till exempel finns företag eller organisationer med politiska särintressen som via Alliansens vänner är med och finansierar den borgerliga alliansens valkampanj.
Vår uppmaning till Alliansens vänner är: Lägg korten på bordet. Visa öppenhet. Redovisa vilka de hemliga ekonomiska bidragsgivarna är.
JAKOP DALUNDE
Språkrör Grön Ungdom
