Som svar på min artikel om att mobbade elever inte får stöd (30/4) där jag kritiserar Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, BEO, för att ha fattat för få beslut om skadestånd för elever som kränks och mobbas i skolan, skriver Arrhenius att fler skadeståndskrav om mobbning är på väg (22/5).
BEO fortsätter: Det till synes magra utfallet vad gäller skadestånd de första åren kan till stor del förklaras både av bristande resurser och att vi behövde bryta ny juridisk mark. Jag godtar och accepterar den förklaringen.
Sedan skriver BEO vidare: Nu är situationen en annan. Resurserna har ökat i och med bildandet av Skolinspektionen och sedan årsskiftet har jag fattat beslut om nio skadeståndskrav, vilket är fler än hela förra året. Vid slutet av 2009 räknar jag med ha fattat omkring trettio skadeståndsbeslut.
Nu tror jag inte att Arrhenius uppnår målet trettio skadeståndsbeslut under 2009, när de första fem månaderna endast har resulterat i nio. Men även om så skulle ske. Det är ett alldeles för dåligt utfall. Dessutom innebär ju inte skadeståndskrav automatiskt att skolhuvudmännen betalar skadestånd.
För mig är trettio skadeståndskrav under år 2009 som en droppe vatten i ett välfyllt badkar, när jag tänker på alla mobbade elever som i sin förtvivlan själva och genom föräldrar anmäler sin situation till Barn- och elevombudet.
BEO:s årliga budget för medarbetare, jurister, kanslister etc är numera 10 miljoner kronor enligt regleringsbrev för budgetåret 2009. Som skattebetalare har jag rätt att kräva större effektivitet för den summan.
Arrhenius gör sig också skyldig till en logisk kullerbytta när han i sitt svar till mig skriver: Innan lagen trädde i kraft hade inte något barn lyckats kräva skadestånd från skolans huvudman, alltså den som äger skolan. Det är ju ganska självklart att man inte kan börja använda en lag innan den trätt i kraft.
Det är som om en brunnsborrare skulle säga innan borrningen påbörjades: Ännu har jag inte hittat något vatten.
