I en replik till Socialdemokraternas Karin Wanngård påstår Roger Haddad, folkpartistisk riksdagsledamot, att Socialdemokratin och Wanngård blickar tillbaka och drömmer om en gymnasieskola med stora avhopp och personliga misslyckanden.
Det sägs att de yrkesförberedande programmen skulle bli bättre utan teoretiska inslag och framför allt utan den del av undervisningen som ger grundläggande behörighet till högskola och universitet.
Problemen med detta påstående är flera. För det första så handlar gymnasieutbildning inte om raketforskning. Gymnasiet ska ge en bra grund att stå på i såväl yrkesliv som i övriga livet, samt inför högre studier. Den yrkesutbildning som erbjuds leder i de flesta fall till genomfartsyrken som de flesta lämnar efter några år. Yrkesstatusen på arbetsmarknaden i kombination med låg ålder medför också lägre lön, osäkra anställningsförhållanden och många gånger en utsatt arbetsmiljö. Den borgerliga utbildningspolitiken med generellt lägre utbildningsambitioner stärker utvecklingen mot låglönesektorer där individer blir tvingade att konkurrera med sin lön.
Själv gick jag hotell- och restaurangprogrammet. Jag avslutade inte gymnasiet utan lämnade med ofullständiga betyg. Det gör min egen resa mot högskola eller nytt yrke lång.
Med en borgerlig utbildningssyn har trösklarna in i högre utbildning vuxit sig högre. Komvux har dragits ner, utbyggnaden av högskolan har, trots rekordmånga ansökningar, avstannat och för den som gör fel val i ung ålder blir det allt svårare att ställa om.
Varför är det då viktigt att alla ska ges grundläggande behörighet till högre utbildning redan i gymnasiet?
För det första. Vi som valde och väljer yrkesprogram må vara skoltrötta och sugna på att komma ut i yrkeslivet. Men efter fem, tio år som kock, barnskötare eller målare måste vägen från anställningen till skolbänken och tillbaka ut i arbetslivet vara kort. Utan fullständiga betyg i gymnasiets kärnämnen blir dock vägen väldigt lång. Få tar sig råd att studera på vuxenutbildningen under en längre tid med dyra lån och begränsade möjligheter. Denna situation blir i längden kostsam för både individen och samhället i stort. Alla ska inte bli akademiker men alla ska ha en chans att ställa om.
För det andra. Eleverna har synat regeringen och många väljer bort yrkesutbildningarna då de inte längre ger behörighet. Regeringen och företrädare för alliansen brukar hävda att detta inte är något problem då det står varje elev fritt att välja till teoretiska ämnen. Men också det blir svårt om lektioner läggs utanför schemat eller ska utföras som något extra utöver den ordinarie undervisningen. Teoretiska ämnen kan och bör vara en naturlig del av alla program. Särskilt då Sverige säger sig vilja vara med och bygga upp nya branscher i nya sektorer. Då kommer högt utbildad personal på alla nivåer i ett företag vara en ovärderlig tillgång.
För det tredje. Målet får inte handla om att minska avhopp från gymnasiet. Det måste handla om att forma en sammanhållen skola där varje individ ges förutsättningar att klara kunskapsmålen. Bildning är ingen handelsvara eller något vi konkurrerar om. Bildning och kunskap är något var och en kan utveckla, men på olika sätt. Genom rätt motivation och pedagogik samt med rätta förutsättningar kan fler växa, bildas och utbildas genom hela livet.
Skolan är en möjlighet för samhället att motverka klyftor. Med regeringens politik växer i stället kunskaps- och klasskillnaderna. Sedan maktskiftet 2006 är målsättningen om att ge alla ungdomar en chans borta. Socialdemokratin blickar inte bakåt utan ser till verkligheten. Trösklar mellan teoretiska och ”praktiska” program markerar tydligt elevers möjligheter senare i livet. Detta borde också folkpartister oroa sig för.
Mattias Vepsä
utbildad kock och f d förbundssekreterare SSU
