Psykologiprofessor Martin Grann ifrågasätter på Brännpunkt den 30/4 den etablerade sanning som säger att psykologin kan förklara människans mörker och initierar därmed en för samhället välbehövlig och viktig diskussion.

Den senaste tidens brutala berättelser om våld och övergrepp har inte handlat om platser långt borta, utan om våra egna skogsvägar och om källare i alldeles vanliga hus.

I samma stund som verklighetens händelser rullas upp bjuds experter in för att spekulera om och förklara de misstänkta förövarnas psyken, tankar och handlingar. Det blir spekulationer, som ofta inte lämnar någon integritet kvar, inte för de misstänkta förövarna och inte heller för dem som redan berövats all integritet: offren.

Vi lever i en psykologiserande tid, där snabba diagnoser ställs, inte sällan på ett banalt och ytligt sätt.

Ibland blir det hårresande, som när en psykolog funderar kring hur den kvinna som varit inlåst i en källare under 24 år, efter att varit utsatt för övergrepp sedan hon var flicka, kommer att reagera nu. Tvärsäkert framhåller psykologen att kvinnan kommer att anklaga sig själv för att hon inte gjorde motstånd.

Vad är motstånd när man är inlåst och försatt i vanmakt, när man lever i en absurditet? På vilken planet en sådan psykologisk teori föds kan man bara undra.

Frågorna är brännande. Hur ska vi närma oss mörker och ondska? Vad ska vi säga om människans svärta, hennes dunkla ­sidor?

De psykologiska och psykiatriska teorierna och diagnoserna har inte den räckvidd in i människans mörker som vi på djupet söker.

Beteckningarna och begreppen säger förvisso något om människan – och samtidigt säger de ingenting.

Även inom kyrkan och i dagens teologiska tolkningar har de psykologiska förklaringsmodellerna en särställning. De hårda orden om ondska, straff och hämnd tar vi ogärna i vår mun.

Och visst, de har använts på vidriga sätt genom historien, för att skrämma och förtrycka. Men, de gör dem inte obrukbara.

Det finns något i religiösa bilder och ­begrepp, som tar vid i den stund förklaringar och teorier slutar att fungera och vi står inför obegripligheten.

En omistlig del i kristen människosyn handlar om den skadade människan, och då inte i psykologisk betydelse, utan i en existentiell och andlig mening.

Människan har en reva i sig, en oberäknelighet, en gåtfullhet.

I den finns vår potential till det onda, till det som skadar och bryter ned. I uppriktiga stunder kan vi se den hos oss själva och hos andra.

Det finns teologer som efter 1900-talets stora förfärliga krig framhöll att det inte bara var tron på Gud som gick förlorad under krigsåren, utan också tron på människan.

Något av det känner och ser vi när det obegripliga mörkret sipprar ut från en människa. Det finns mörker. Det finns ondska.

Kristendomen har ett genomgående kampmotiv: kampen mellan gott och ont. Tolkningarna av denna kamp är många: kanske sker den inom varje människa, kanske pågår den i världen som en kamp mellan en ond och en god kraft.

Hela Kristi liv och gärning kan förstås så: kampen mellan ont och gott, där det goda segrar. Här finns ändå en dubbelhet, som kanske inte är så lätt att omfatta.

Samtidigt som det goda en gång för alla har segrat, så är det en kamp som ständigt pågår. Och varje människa är kallad att välja sida. Vi kan och bör kämpa mot det onda, det som finns inom oss och i världen.

Men leder inte detta till ett vi- och domtänkande som vi avvisar och försöker komma bort ifrån som människor och som samhälle? Nej, för det handlar om oss alla, om människan.

Att rutinmässigt stämpla och förklara ondska med att det är sjuka handlingar ­eller sjuka människor, skapar ett farligare vi- och domtänkande.

Förhoppningsvis är det psykologiska paradigmet på väg att kompletteras.

Det behövs fler filosofer och teologer i diskussionen om vår samtid, om ondskan och människans alla sidor.