Internationella brottmålsdomstolens (ICC) åklagare Luis Moreno-Ocampo har tidigare denna vecka begärt att Sudans president Omar al-Bashir ska arresteras för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Även om åklagarens begäran i sig är välkommen, har Moreno-Ocampos och därmed domstolens trovärdighet allvarligt satts på spel den senaste tiden. Och jag ska berätta varför.

Låt oss först slå fast att skapandet av ICC är den viktigaste och mest positiva händelsen inom folkrätten efter FN:s skapande 1945. Därför är det viktigt att domstolens trovärdighet värnas av dess vänner.

Det är med stor sorg som jag ser att domstolens åklagare inte lever upp till vad som kan förväntas. Tre till synes olika händelser väcker frågetecken kring ICC:s åklagare Luis Moreno-Ocampos lämplighet.

ICC har aldrig tidigare utfärdat en arresteringsorder mot en sittande president, än mindre för det grövsta internationella brottet, folkmord. Åklagarens ansökan är mycket kontroversiell och kan vara avgörande för fredsförhandlingarna rörande Darfur.

Det är positivt att ledande politiker och militärer inte längre skyddas av folkrättslig immunitet. En rättslig prövning av al- Bashirs ansvar för situationen i Darfur är välgörande. Jag har i andra sammanhang beskrivit situationen i Darfur som ett folkmord dirigerat ytterst av al- Bashir.

Åklagarens val av tidpunkt och förfarande för begäran om arresteringsorder är dock märkligt. Till skillnad från gängse tillvägagångssätt vid ICC har åklagarens ansökan offentliggjorts innan den prövats av domstolens förundersökningskammare.

Vidare verkar samordningen mellan åklagaren och FN som har personal på marken i Darfur vara obefintlig vilket skapar reella problem beträffande säkerheten för FN:s personal och bistånd till civilbefolkningen.

I början av juli i år beslutade ICC:s rättegångskammare att frige Thomas Lubanga Dyilo, en kongolesisk milisledare som misstänks ha gjort sig skyldig till rekrytering av barnsoldater. Han är den första åtalade vid domstolen och rättegången skulle ha inletts i juni.

Orsaken till rättegångskammarens beslut var att åklagaren vägrat att utge bevisning till försvaret som han fått av FN samtidigt som han vill använda därtill hörande bevisning mot den åtalade.

Rättegångskammaren fann mycket riktigt att en rättvis rättegång inte kan genomföras under sådana förutsättningar. Samma problem kan drabba domstolens andra mål mot Katanga och Chui. Beslutet om att frige Lubanga är överklagat och under galgen har åklagaren till medierna förklarat att bevisningen ska överlämnas.

Det mest allvarliga rör dock ICC-åklagarens brist på ledarskap och personliga vandel.

9 juli 2008 avkunnades ett avgörande vid de internationella organisationernas och FN:s arbetsdomstol (ILOAT) där åklagaren förlorat ett mål mot sin tidigare pressmedarbetare svensken Christian Palme, tidigare DN-journalist. Den underliggande bakgrunden till tvisten vid ILOAT är mycket allvarlig för åklagaren och därmed även för ICC.

Christian Palme ställde till ICC:s presidium en konfidentiell anmälan och bevisning om våldtäkt alternativt annat sexual­brott mot åklagaren enligt reglerna för anmälningar men blev likväl avskedad av åklagaren.

Domstolens rådgivande disciplinnämnd kom dock fram till att avskedandet var felaktigt eftersom åklagaren var jävig, men det ignorerade åklagaren genom att vidhålla sitt beslut.

Det är viktigt att påpeka att åklagarens skuld för sexualbrott ännu inte har blivit fullt prövad, men en tjänsteman i denna position ska inte ens komma i närheten av dylika anklagelser.

ILOAT konstaterar att den av Christian Palme åberopade bevis­ningen skulle kunna ha ett bevisvärde i en eventuell rättegång och att han haft rimliga skäl för sin anmälan samt att åklagaren var jävig när han avskedade Christian Palme.

Följaktligen hävde ILOAT åklagarens avskedsbeslut och till­dömde Christian Palme cirka 180000 euro i skadestånd. Beslutet går inte att överklaga.

Det är med andra ord en fullständig återupprättelse för Christian Palme och en enorm misstroendeförklaring mot åklagaren.

Än mer allvarligt är att åklagarens agerande underminerar hela domstolens trovärdighet. Är det en slump att världsnyheten om åklagarens begäran om arresteringsorder mot Sudans president presenteras några få dagar efter ILOAT:s avgörande?

Finns det ett samband mellan att äldre, erfarna och självständiga medarbetare flytt från åklagarens kontor och den olyckliga hanteringen av domstolens första mål?

Enligt ICC:s stadga kan åklagaren avsättas om det konstateras att han allvarligt misskött sig eller har brutit mot sina tjänsteförpliktelser. Det är dags att överväga denna möjlighet för att rädda ICC:s trovärdighet.