Kammaråklagare Rolf Hillegrens uttalande om att våldtäkter där personerna känner varandra och kvinnan säger att hon inte vill men mannen kör ändå ”mera liknar en ordningsförseelse” är ett så allvarligt övertramp att det diskvalificerar honom från åklagarfunktionen. Riksåklagaren tycks mena att Hillegren får ha vilka åsikter han vill, så länge han inte låter det påverka hans myndighetsutövning?

Nej. Åsikter må varje åklagare ha, men uttrycker han en åsikt sådan som denna och på detta sätt, så har han visat sig klart olämplig att hantera åklagarfunktionen i ett rättssamhälle.

Jag har under många decennier utbildat blivande jurister. Studenterna har alla tänkbara politiska och ideologiska inställningar. Vad skolningen till jurist framför allt syftar till är att göra dem medvetna om skillnaden mellan subjektivitet och objektivitet och vikten av att som jurist – alldeles särskilt som myndighetsutövande domare eller åklagare – hantera de av riksdagen stiftade lagarna så som dessa har varit avsedda att tillämpas.

Att vränga lagen för att man inte ”gillar” den är ett brott mot grundprinciperna för ett demokratiskt rättssamhälle.

Men det räcker inte med detta. Det krävs ännu mer av just de jurister som utövar myndighet. En åklagare avgör om en anmälan ska leda till åtal eller skrivas av. Idag utför åklagarna i praktiken en betydande del av domarfunktionen. När det gäller sexualbrottspraxis är deras roll klart mer utslagsgivande än domarnas.

När Högsta domstolens ordförande Johan Munck säger att han inte anser de senaste, friande HD-domarna ha någon större prejudikatbetydelse talar han mot bättre vetande. Vi har redan fått se en rad tingsrätts- och hovrättsdomar där man ogillar våldtäktsåtal med hänvisning till HD:s domar. Men det Rolf Hillegren nu gjort är något ännu allvarligare.

Han säger rakt ut att han anser lagen orimlig. Han ser en hand ling som av riksdagen ansetts allvarlig nog att ge minst två års fängelse som en ordningsförse else. Ingen människa som får se sin våldtäktsanmälan hamna på Rolf Hillegrens bord kan uppleva att anmälan blir objektivt prövad.

Det finns en uppenbar likhet mellan det som Hillegren gjort och det som ledde till att Marianne Samuelsson fick lämna sin landshövdingepost på Gotland. Statsrådet Mats Odell konstaterade att Samuelsson hade en uppfattning om strandskyddsärenden som inte var förenlig med lagen. Därför fick hon gå. Hillegren har en uppfattning om våldtäktshandlingar som inte är förenlig med lagen. Det kan justitieminister Beatrice Ask nu konstatera. Hillegren måste bort.

MADELEINE LEIJONHUFVUD

professor emerita i straffrätt