Flera artiklar har den senaste tiden handlat om en konflikt mellan allemansrätten och äganderätten till mark. Allemansrätten uppfattas som en hävdvunnen rätt där alla människor fritt får ströva över annans mark, bada, lägga till med båt och tälta något dygn samt att få utnyttja skogens skafferi i form av svamp och bär för husbehov. Naturligtvis utan att störa markägaren eller förstöra fauna och natur. Denna syn på allemansrätten är djupt rotad i svenska folkets rättsmedvetande, den vill ingen ändra på, varken markägare eller nyttjare.

Konflikten mellan allemansrätten och markägarens rätt att nyttja sin mark har uppstått efter att allemansrätten blev lagstadgad och skrevs in i RF 2:18, 1994, utan att precisera innebörden. Efter det har två olika grupperingar – myndigheter och näringsidkare – utnyttjat allemansrätten på ett sådant sätt att markägaren har tappat sin rådighet över marken och därmed gjort marken värdelös och ibland till en belastning. Markägaren har många gånger lagts på villkor om skötsel för att gynna friluftslivet utan att själv få bruka marken efter eget önskemål.

Myndigheterna såsom kommuner och länsstyrelser sätter allemansrätten före äganderätten. Uppbackade av fritidsorganisationer förbjuds markägaren all form av utveckling av sin egendom då den skulle kunna inskränka allemansrätten. Allemansrätten råder överallt, utom alldeles inpå privata bostäder. Myndigheterna är emot all utveckling som kan försvåra passage eller utvidga hemfridzonen det vill säga det område som upplevs som privat och gör att människor håller lite avstånd till området.

Myndigheterna har försvårat markägarens möjligheter att driva marken rationellt genom att kräva kostsamma tillståndsprocesser, som oftast leder till ett avslag på grund av allemansrätten.

Genom att ställa äganderätten mot allemansrätten har myndigheterna skapat en konflikt som bara kan resultera i ilska och hämndbegär från båda parterna. Myndigheterna borde i stället understödja ett ömsesidigt samförstånd och se till att markägarna kan fortsätta att utveckla sina verksamheter. På ett ställe kanske en bärskog försvinner men å andra sidan uppstår det en ny där ett jordbruk läggs ned.

Den andra konflikthärden är näringsidkare som vill bedriva näringsverksamhet såsom upplevelsebaserade aktiviteter eller tillgodogöra sig värdet av bär och svamp. Varför skall den som vill bedriva verksamheter i naturen inte behöva betala för nyttjandet? Den som vill bedriva jordbruk men inte äger mark måste betala arrende, vad är skillnaden?

Den tredje parten i denna konflikt är markägaren. Äganderätten till mark har uppstått genom att någon köpt mark för att placera pengar. Markägaren måste utifrån varje tids behov anpassa verksamheten på marken så att den ger en bra avkastning i konkurrens med andra former av kapitalplacering. Pengar måste ”arbeta” för att skapa arbeten, välstånd och nödvändig utveckling, det gäller även skogs- och jordbruk.

Alla äger rätt att färdas i skog och mark. När enskilda gör det oorganiserat blir det både i tid och rum utspritt och påverkar inte markägarna så länge de inte skräpas ner eller planteringar och sådd förstörs. När det däremot organiseras vandrings- och skidleder, byggs vindskydd, anordnas rastplatser så blir intrånget påtagligt för markägaren. Förutom slitaget och nedskräpningen har markägarens förfoganderätt i området kraftigt begränsats.

De allra flesta markägare skulle medge ideella föreningar att ordna läger eller kursverksamhet under en begränsad tid om de tillfrågats. Det handlar om allmän hövlighet och som leder till ömsesidig glädje.

Naturvårdsverket har tillsatt en expertpanel för att se över allemansrätten. I den ingår inga representanter för markägarna. Myndigheterna underblåser därigenom konflikten mellan myndigheter, näringsidkare och markägare. Rädslan från markägarna är stor att resultatet från utredningar skall utmynna i ”allmänna råd” som ytterligare inskränker äganderätten.

Behåll allemansrätten så som den var före RF 2:18 och miljöbalkens införande 1999, låta alla färdas över annans mark, tälta en till två nätter, plocka bär och svamp för husbehov, med visad hänsyn till förhållandena på platsen, inte störa, inte lämna något efter sig. Allemansrätten kan endast fortleva och förbli en svensk nationell stolthet om den får fortleva utan konflikt. Den kan inte i längden finnas på någons bekostnad utan endast genom ömsesidig glädje för var och en som önskar utnyttja naturen.

GUNILLA SELLBERG

miljöjurist, Sellbergs miljöjuridik