Per E Samuelson tillskriver mig äran av att ha uppnått att domstolarna inte längre utsätter kvinnor för ett strukturellt förtryck i sexmål.

Man tackar!
Att vår sexualbrottslag behöver ändras så att även övergrepp utan våld, hot eller mot någon
i totalt hjälplöst tillstånd blir brottsliga håller han inte med om.

Hans ”medicin”, att kvinnorna ska skynda sig till polisen så att ”spåren inte hinner kallna”, visar på okunskap både om hur en kvinna ofta reagerar efter ett övergrepp och om juridiken: om mannen hävdar att hon var med på det är DNA-bevis irrelevant, och om han påstår att hon ville bli utsatt för våld ses – som vi sett i Stureplansfallet – dokumentation av skador inte heller som ­bevis för brott.

Samuelson citerar ett inlägg av mig i Advokatsamfundets tidskrift år 1997. Han kallar det ”illa förklädd lynchjustis” när jag talar om att en försvarare kan göra sin klient en otjänst genom att uppmuntra ett nekande utan att ge denne en chans att faktiskt ­erkänna.

I mitt tänkta exempel handlade det om en man som förgripit sig sexuellt på ett barn. Samuelson har uppenbarligen missat att allas vår JK Göran Lambertz i en färsk krönika i samma tidskrift (Advokaten nr 2 2007) återger detta mitt inlägg med gillande:
”Å ena sidan är det i någon mening bäst för klienten att bli friad även om han är skyldig. Å andra sidan är det säkert på lång sikt bäst att sanningen kommer fram för det fall misstankarna är riktiga. Jag kan inte tycka att det är fel av advokaten att råda klienten att delta i t ex psykologsamtal där avsikten är att gå på djupet med vad som hänt.”

En flicka som 15-åringen i Jordbromålet ska enligt Samuelson inte skyddas mot det hon utsattes för. Det anser jag att hon ska ha, det kunde man läsa mellan raderna att såväl tingsrätt som hovrätt ansåg, och det anser nu allt fler av våra politiker.

Samuelson får allt komma med några argument i sak om han vill sätta stopp för en lagändring.

Madeleine Leijonhufvud
professor i straffrätt