Det är med fasa jag följer nyhetsrapporteringen från jordbävningens Haiti. Vid stora katastrofer är det alltid barnen som lider mest.
Det är en medmänsklig reaktion att vilja hjälpa personer i nöd, speciellt barn. I takt med att fler bilder på jordbävningens offer kablas ut, höjs röster som vill lösa barnens situation med internationell adoption. Till exempel har Nederländerna redan beslutat att adoptera minst 100 extra barn och USA påskyndar pågående adoptionsärenden. Dagligen hör flera svenskar av sig till Adoptionscentrum med en önskan att adoptera barn från Haiti.
Tanken är god, men Unicef varnar för risken för barnhandel från Haiti. I dagsläget har organisationen redan upptäckt försök till barnstöld i syfte att adoptera bort barnen utomlands. Då infrastrukturen är sönderslagen och fattigdomen är utbredd finns stora risker för att barn skiljs från sina föräldrar mot deras vilja av personer som vill tjäna pengar på adoption.
Genom historien har det genomförts flera aktioner för att rädda barn, exempelvis genom att flytta barn från krigets Finland till Sverige. Studier visar att barnen som skiljdes från sina föräldrar uppvisade sämre psykisk hälsa än barn som fick stanna med sina föräldrar. Orsaken till detta är logisk: föräldrarna utgör barnens trygghet. Ett annat exempel är ”Operation Babylift” som genomfördes av USA och dess allierade i samband med Vietnamnkriget. Under några veckor år 1975 evakuerades tusentals barn och adopterades bort till västerländska par. Detta oavsett om barnen verkligen var föräldralösa eller ej. Ingen hänsyn togs heller till protesterande biologiska föräldrar, utan västerlänningarnas krav på rätten att rädda barn prioriterades.
I Haiti råder kaos och det finns mycket små möjligheter att på ett säkert sätt fastställa vilka barn som inte har någon släkting som vill ta hand om dem. Att adoptera barn är ingen rättighet eller räddningsaktion, utan ett sätt att bilda familj på. Vill man hjälpa barnen är det bättre att stödja de organisationer som hjälper barnen på plats. Idén att det bästa för barnen i Haiti är att adopteras bort och därmed skiljas från sin familj och invanda miljö är inget annat än ett uttryck för den förlegade attityden att västerlänningar är mer kompetenta som föräldrar än fattiga och icke-vita människor.
Femtio år av internationella adoptioner till Sverige visar att biologiska rötter är viktiga för de adopterade då många gör återresor samt söker efter sin biologiska familj. Att då skilja barn och föräldrar åt i en situation där det kan ta månader innan det är fastställt om barnen verkligen är föräldralösa försätter barnen i en rättslös situation och föder barnhandel.
De barn som adopteras från Haiti i dag riskerar att för alltid få leva med frågan: ”Gjordes verkligen allt för att hitta mina föräldrar innan jag adopterades bort”? Eftersom det är svårt att fastställa vilka barn som verkligen är föräldralösa stödjer jag Adoptionscentrums ställningstagande att adoption inte kan ske på ett säkert sätt under rådande förhållanden. Svenska myndigheter bör inte ge auktorisation för adoptioner från jordbävningens Haiti.
HANNA SOFIA JUNG JOHANSSON
forskare vid sociologiska institutionen, Stockholms universitet, samt adopterad från Sydkorea
